Under vår sista vecka i Spanien fick jag det där samtalet ingen vill ha, samtalet som innebar att jag förlorat en vän, en vän som jag aldrig hann säga hejdå till. Sedan dess har jag inte varit mig själv, alls. Tog mycket hårdare än vad jag trodde, inte för att man någonsin kan veta hur man reagerar på sorg men tänker fortfarande på hen varje dag.
Livet är skört, väldigt skönt och kan ta slut innan man ens anar det. Därför har det varit väldigt tyst här inne. Jag har valt att fokusera på mig själv och familjen, bearbeta sorgen i lugn och ro, har fortfarande en del kvar innan det värsta har lagt sig men det blir bättre dag för dag.
