Sarianne

Min man är sjuk och har varit sen Grekland nu, ni vet kanske hur det är med en riktigt manlig förkylning?

Oboy!

Lägg till feber på den där förkylningen så når självömkan inga gränser.

• Jag är aldrig så högt älskad som när min man är riktigt sjuk, kärleksförklaringarna haglar!
• Den annars vuxna mannen som sköter både familjeliv och rattar yrkesliv är knappt kapabel till att ta hand om sig själv vid sjukdom. Vad hände här?
• Denna självömkan, hur synd kan man tycka om sig själv?!
• Antalet timmar som spenderas på att googla fram den ena sjukdomen efter den andra (Älskling, förkylning kallas det).
• En pappersrulle med snorpapper liggandes på golvet brevid sängen, antalet steg till papperskorgen känns plötsligt väldigt långa!
• Kommunikationen övergår till: Öhhh, ahhhh, gaaah, uhhhh! 
• Det är inte värt att fråga hur du mår om du inte har en timme ouppbokad tid framför dig.
• Du frågar varje förkylning om du har livförsäkring.
• ”Kan du känna på min panna” – Det lör knappast ha hänt något revolutionerande inom loppet av 30 sekunder med febern.
• Hallå, hallåååå, hallåååå, får man störa? – Yes jag ska bara inta Florence Nightingale rollen vare sig jag vill eller inte och lägga fram ringklockan så du kan ringa och be om puffade kuddar och andra nödvändigheter!

Riiiing – det tror jag matklockan ringde för sista gången. Pannan ska kontrolleras, kudden puffas, säkerligen en ny teori över sjukdomen och lite aaaaaahhh, öööööööh, gaaaaah så är det nog godnatt sen.

Vem sa att det var jobbigt att ta hand om sjuka barn!

(För dig som inte är med på undertonen i texten så kan jag redan nu betona att denna är skriven med glimten i ögat och jag är precis (inte enligt mig själv) lika dan när jaga sjuk)!