Sarianne

Har haft en knöl på vänster sida av halsen ett tag, sökte för den i våras för att utesluta att det var något farligt de trodde inte de var några konstigheter men fick ett återbesök ett par dagar senare och idag var dagen här. Knölen har inte blivit större och läkaren trodde att det var en lymfkörtel och knölen skulle tydligen vara kvar där.

Är ju ingen läkare själv så får väl lita på att läkaren hade koll helt enkelt. Hon frågade om jag hade några andra problem, halsont, trötthet och det vanliga. Jag nämnde att jag varit tröttare än vanligt och fick frågan om jag var morgontrött. Ja, ingen tvekan om den saken, någon morgonmänniska lär jag aldrig bli och det är långt ifrån varje morgon jag vaknar och känner mig pigg. Gör någon det känner jag?

Från att jag svarat ja på frågan om jag var morgontrött så fick jag domen att jag hade ångest och depression, läkaren menade på fullaste allvar att om man var morgontrött så var det ett tecken på att man hade ångest redan när man vaknade på morgonen för att man var rädd för vad dagen hade att erbjuda. Jag blev till och med erbjuden tabletter för att bota detta. Förklarade att jag varken led av ångest av någon form eller depression utan känner mig som en 9 på skalan upp till tio över lycka.

Det som jag reagerat på så här i efterhand när jag kommit hem och smält läkarbesöket är att jag verkligen inte blev lyssnad på av läkaren och kände mig som tolv år gammal. Jag är 34, vilket även läkaren borde sett i min journal. Så fullkomligt nonchalant och ingen känsla för att faktiskt lyssna på vad jag sa. Trots att jag förklarade att jag varken kände av ångest eller depression och aldrig gjort så kunde hon som läkare utläsa det enbart av att jag var morgontrött, fick inga följdfrågor eller liknande.

Får mig att fundera på hur enkelt det vore för läkare att ställa en diagnos. Jasså, du är morgontrött? Diagnos: Ångest och depression. Fan – jag skulle också kunna vara läkare!