”Passa på och njut, tiden går så fort”, vet inte hur många gånger jag fick höra det när barnen var så där nykläckta och färska. Orden gav mig ingen eftertanke utan jag strävade hela tiden efter nästa milstolpe, det ska bli härligt när hon kan börja äta vanlig mat (istället för och behöva lukta sur mjölk dygnet runt). Det ska bli så härligt när hon kan kan ta sig fram och så vidare. Nu i efterhand funderar jag på varför jag aldrig stannade upp och levde här och nu. Jag kan verkligen längta tillbaka till den tiden när barnen var så där små och pluttiga.
Det har kommit något väldigt sentimentalt över mig nu när vårt sista barn växer upp med rekordfart, när lillasyster passerar milstolpar nu så är det med skräckblandad förtjusning. Lillasyster sa själv förra veckan att det var helt otroligt vad hon hade lärt sig den här sommaren och jag kan bara hålla med. Men fasen vad det känns! Sista gången våra barn lär sig simma, sista gången vi har ett barn på förskolan kan till och med komma på mig själv att tänka att det känns sorgligt att de vuxit ifrån overaller, stökiga gråtande nätter o saker som jag just i den perioden inte var helt förtjust i.
Vi har nya spännande år framför oss men innan jag vet ordet av det så har även de kommande sex åren rasslat till, varför måste tiden gå så fort, jag vill inte – jag tror att detta bottnar i någon form av åldersångest.
Jag brukar inte få det!
25 var en jobbig ålder och nu fyller jag 35 i början på nästa år. 30 klarade jag som en dans men det verkar vara något med det här åldrarna som slutar på en femma.
Känner igen det där… Samtidigt snurrar det ju så intensivt under småbarnsåren… Man har ju fullt upp att hinna med det vardagliga liksom, men lite mer ”mindfulness” och njutning i nuet önskar man ju att man hade haft. Börjar förstå det där med att barnbarn sägs vara livets efterrätt. Gissar att man då kan njuta i nuet på ett annat sätt- när man inte har ansvaret för allt det vardagliga… Var ganska irriterad på det där ”passa på att njut” som man fick höra när barnen var yngre, men nu förstår man ju vad de menade. Men det är lättare sagt ön gjort, Likaså detta med ”små barn små bekymmer… vänta du får du se”. Hade lust att smälla till den som sa det.Och jag säger det INTE de orden till nån nu när jag har större barn, men jag får väl medge att jag börjat inse vad de menade… Fast mest är det förstås roligt och berikande med barn, i alla åldrar. Men mycket av det jobbiga barnen går igenom skulle man ju hellre ”bära” själv… Fast då skulle de ju inte utvecklas, som man ju gör även genom de kriser man går igenom…
Jag börjar känna likadant. Det är nog ingen åldersnoja för min del tror jag..men tiden med barnen går alldeles för fort! Vi har nog bestämt oss för att inte ha fler barn och då tänker jag också ”sista overallen i stl 80” ”sälja gåstolen” ”slänga skötbordet”
Vi får försöka se här och nu, inte för mycket fram. ”Leva i nuet” Alla åldrar har sin charm, som det sägs. Det känns nog bättre snart, en liten fas bara.. Eller så får ni skaffa en sladdis!
:)
En sladdis, de skulle vara något det, sex år mellan varje barn :)))