Sarianne

Jag är en gift kvinna som har en son på 4,5 år. Jag väntar just nu mitt andra barn. Det var inte helt lätt att få det första barnet och det var inte helt lätt att få till denna heller.

Vid min första graviditet så mådde jag superbra, inget illamående gick mina 6 kilometer samma dag som jag åkte in till förlossningen. Vilket jag inte gör idag, klarar knappt att gå en kilometer ens pga mitt bäcken. Var aldrig så här stor som jag är nu. Gick inte upp lika mycket som denna gång och då har jag inte ens gått upp 10 kg än. Det är märkligt hur två gravidetrar kan vara så olika, vilket gör att jag tror att förlossningen också kommer att vara väldigt olik den första.

På grunda av det så har jag packat åt mig, mannen, sonen och skrivit en lista på saker som ska med men som inte är packat ännu. Jag är alltså redo för att föda vilket jag mer än gärna skulle göra, men samtidigt vill jag vänta. Det är svårt det där. Min man jobbar på ett företag där han kan få gå in och jobba femton timmar/ vecka när sonen är på förskolan. Vilket gör att han kan få vara hemma längre och underlätta för mig. Så av den anledningen kan bebisen gärna vänta ett tag till med att komma. Men tänk så skönt det vore att få tillbaka sin kropp, sitt aktiva liv igen. Och Inte har det hjälpt att jag har storstädat huset, putsat fönster och grejat den vill helt enkelt inte komma ut. Så bara att vänta och se när den tänker komma.

Är inte nervös inför förlossning för på ett eller annat sätt så ska den ju komma ut, men sen efteråt. Jag har aldrig tyckt om att sova borta och i Norrköping är det så att pappan inte ens får vara kvar det första dygnet. Hmmm varför måste pappan åka hem? varför kan inte mamman få göra det??? Så detta är det värsta och det har varit det sen jag fick reda på att vi ska ha barn igen. Tanken jag har haft och tänker ett par gånger varje dag är. O nej nu måste jag sova på BB i flera nätter igen. Fick göra det första gången och inget fungera, jag kunde inte amma, kunde inte sova så när vi äntligen fick åka hem, var det med enorm lättnad i mig.  Innan den sista undersökning så hade jag sagt att jag är inte kvar en natt till utan då får mannen vara kvar och jag åker hem. För jag var frisk det var sonen som hade ett litet blåsljud på hjärtat.

Denna gång står det i förlossningsplanen att jag tänker inte sova kvar utan mannen får göra det. Jag tänker inte bli så trött denna gång, jag vill amma och att den ska fungera och för att jag ska fungera så är det hemma miljö som gäller. Nu är det säkert några som läser detta och tänker herregud det är väl inte så farligt, och det är det säkert inte för andra men för mig var det. Jag vet hur jag mådde då när vi kom hem. Äntligen kunde jag njuta av den lilla varelse vi hade gjort och då hade det gått tre dagar när jag hade skött om honom utan att ta mig till honom, och det vill jag inte få uppleva igen. Men när vi kom hem då kunde jag ta mig till honom och känna denna glädje som det ska vara att föda barn.

Jag längtar efter denna lilla varelse och skulle så gärna vilja veta om det är en kille eller tjej. Vilket namn ska den få? Om det blir en tjej så är namnet klart, men om det blir en kille så är det inte bestämt fast grabbarna har ett förslag som jag börjar vänja mig vid och det är släkt namn så vi får se. Man funderar på hur vardagen kommer att bli när den har kommit. Hur mycket kommer man få sova? Kommer det fungera med att amma? Kommer jag få tillbaka mitt bäcken? Slippa mina kramper i vaderna? Hur kommer det fungera att vara hemma med två barn, en som är hur aktiv som helst, kräver en del motion. Många frågor som man inte vet svaret på i för väg, men man kan fundera och fundera på dem. Jag har nog försökt att ställa in mig på att vi kommer få ett barn med kolik och det kommer vara tuffa dagar när sonen inte får vara på förskolan och att jag kommer att vara trött, tröttare och tröttast. Men att jag måste se till att när mannen kommer hem så ska jag få komma ut och gå en kort sväng och duscha varje dag.Det som redan nu är skönt att vi har storstädat plockat ur skåp på onödiga grejor. För vi är inga personer som prioterar att städa, utan vi prioterar barnen fram för det, och det är riktigt skönt att vi är lika där. Så städningen kommer vi verkligen lägga åt sidan och sen är det så att de som kommer hem till oss de får väl tycka att det är stökigt, ostädat. Men dem bor inte här de bor hemma hos sig och får ha det som de vill där och vi har det som vi vill här hemma..

Nu är jag tömd på funderingar och ord känner jag, men hoppas att det gav något i alla fall..