Coronaviruspandemin har belyst den kapitalistiska dysfunktionaliteten och visat att det kan vara livsfarligt att prioritera vinst framför människor. Studien visar att LME-ekonomierna var mer mottagliga för effekterna av sjukdomsutbrotten jämfört med CME-ekonomierna, där sjukdomens effekter mildrades av regeringens engagemang. Detta gör att vi kan dra slutsatsen att konsekvenserna av sjukdomsutbrotten kan mildras genom att öka de statliga myndigheternas engagemang.
Introduktion
Infektionssjukdomar är en av de viktigaste dödsorsakerna och står för en fjärdedel till en tredjedel av dödligheten i världen. Trots den stora utvecklingen inom läkemedelsindustrin ökar spridningen av infektionssjukdomar på grund av globalisering, ökat resande och handel, urbanisering, befolkade städer, förändringar i mänskligt beteende, återupplivning av patogener och felaktig användning av antibiotika (1). Det nyligen inträffade virusutbrottet Covid-19 visar att infektionssjukdomar sprids lätt på grund av öppna ekonomier och hotar lätt nationers ekonomiska stabilitet. Tidigare infektioner som den svarta döden, sars, influensa H1N1 och svininfluensa hade orsakat liknande ekonomiska konsekvenser i hela världen. Covid-19 är mer smittsam och dess förmåga att hålla sig kvar på ytor gör det svårare att bekämpa den. Den anses vara mer smittsam än influensa och svininfluensa eftersom den lätt överförs mellan människor. Det andra kännetecknet är att utvecklingen av behandlingsläkemedel och godkännandet av dem dröjer eftersom den första infektionen orsakar betydande dödlighet och skador på ekonomin. Ett annat kännetecken för Covid-19 är mikrobernas ständiga utveckling och resistens mot antibakteriella medel, vilket gör dem till ett ständigt återkommande hot. Majoriteten av utbrotten är återkommande, och det aktuella Covid-19-utbrottet kan utvecklas och återkomma eftersom det anses vara den andra stammen av svårt akut respiratoriskt syndrom (SARS-CoV-2), vars första stam uppstod 2002-03.
Coronavirus-pandemin har belyst den kapitalistiska dysfunktionaliteten, som delvis anses bygga på att vinst prioriteras framför människors behov. Läkemedelsföretagen skulle ha börjat utveckla vaccinet mot coronavirus för länge sedan om samhället inte hade varit kapitalistiskt. Det nya coronavirus som sprids snabbt i världen tillhör den familj av coronavirus (SARS och MERS) som vi redan känner till sedan länge. Det hade varit möjligt att börja söka efter vaccin och behandlingar mot coronavirus för länge sedan, så att det senaste utbrottet av coronavirus hade kunnat förhindras i viss mån. Men läkemedelsföretagen inledde inte denna forskning eftersom behandlingen inte verkade vara tillräckligt lönsam (3). Det tar 12-18 månader för forskarna att utveckla vaccin för att bekämpa Covid-19. Enligt epidemiologerna kan coronaviruset döda upp till 50 miljoner människor i världen (4). Många av dessa dödsfall hade kunnat undvikas om vaccinet hade införts. Och vaccinet har inte utvecklats eftersom det inte var lönsamt för läkemedelsföretagen.
Resten av uppsatsen är organiserad enligt följande. Avsnitt A Allmän jämviktsstrategi diskuterar en allmän jämviktsstrategi för effekterna av pandemiska utbrott och ger en kort litteraturöversikt. I avsnittet Metodik och empirisk modell förklaras metodiken och den empiriska modellen. I avsnittet Empiriska resultat diskuteras de empiriska resultaten. I avsnittet Slutsatser dras slutsatser.
En allmän jämviktsstrategi
Coronavirus-pandemins egenskaper kan analyseras genom att man använder sig av historiska pandemiska utbrott. De ekonomiska effekterna av pandemier har analyserats i befintliga studier. En metod med partiell jämvikt är endast inriktad på hälsosektorn och de uteblivna intäkterna på grund av dödligheten i sjukdomen. Den bortser från dess inverkan på andra sektorer och andra delar av landet. Den uppfattas därför som en ofullständig metod. Vi tillämpade en allmän jämviktsstrategi på de ekonomiska konsekvenserna av pandemiska utbrott och hälsovårdssjukdomar eftersom jämviktsstrategin är en lämplig metod för att studera konsekvenserna på ett heltäckande sätt. Med en allmän jämviktsstrategi kan pandemins hälsokonsekvenser samt ekonomiska och sociala konsekvenser analyseras.
Hälsokonsekvenser
Pandemier har katastrofala hälsoeffekter. Under den svarta dödspandemin försvann ~30-50 % av Europas befolkning. På 1980-talet dog 35 miljoner människor på grund av hiv, aids och 2014 ebola, som orsakade 10 600 dödsfall i Guinea, Sierra Leone och Liberia i Västafrika (5). Pandemier drabbar den unga och ekonomiskt aktiva befolkningen oproportionerligt mycket. Sjukdoms- och dödligheten är högre för yngre människor eftersom de tenderar att ha lägre immunitet än den äldre generationen. Pandemins största inverkan är således att den orsakar en betydande ökning av antalet förlorade levnadsår.
Dessutom har många infektionssjukdomar livslånga konsekvenser, och det kan bli allvarligare vid pandemier. Till exempel har medicineringen av zikavirus livslånga kroniska effekter på patientens hälsa. Pandemiernas indirekta effekter på hälsan är bl.a. att resurser för rutinsjukvård och minskade vaccinationsfrekvenser för barn utarmas och att tillgången till hälso- och sjukvård försämras på grund av att man inte kan resa. Under influensapandemin 2009 orsakade en ökning av antalet sjukhusinläggningar på grund av influensa och lunginflammation en ökning av antalet dödsfall på grund av stroke och hjärtinfarkt. Det är därför svårt att skilja mellan dödsfall som kan hänföras till pandemin och andra sjukdomar som inte har samband med den och som bara är tillfälliga. Hälso- och sjukvårdspersonalens förmåga att ge vård minskar också eftersom de själva blir sjuka, måste ta hand om familjemedlemmar eller barn, eller till och med rädslan för att smittas av sjukdomen gör dem också mottagliga.
Ekonomiska konsekvenser
Pandemier orsakar kortsiktiga skattemässiga konsekvenser och långsiktiga ekonomiska konsekvenser för världens länder. Insatserna för att stävja pandemin omfattar karantän, förberedelse av sjukvårdsinrättningar, isolering av smittsamma fall och spårning av kontakter, vilket kräver resurser för folkhälsa, mänskliga resurser och genomförandekostnader. Det handlar också om utgifter för hälso- och sjukvården för att tillhandahålla sjukvårdsinrättningar för smittsamma fall och för att ordna förbrukningsvaror som antibiotika, medicinska förnödenheter och personlig skyddsutrustning.
Pandemier kan också leda till minskade skatteintäkter och ökade utgifter, vilket leder till skatteproblem, särskilt i länder med låga medelinkomster (LMIC) där de skattemässiga begränsningarna är större och skattesystemen fortfarande behöver förbättras. Denna svårighetsgrad av ekonomiska konsekvenser observerades under ebolaviruset i Liberia på grund av ökade utgifter för offentlig hälso- och sjukvård, ekonomisk nedgång och minskade intäkter på grund av regeringens oförmåga att öka intäkterna på grund av karantän och utegångsförbud. Ekonomiska chocker är vanliga under pandemier på grund av brist på arbetskraft på grund av sjukdom, ökad dödlighet och ett beteende som orsakas av rädsla. Förutom arbetskraftsbrist är störningar i transporterna, stängda arbetsplatser, begränsad handel och resor samt stängda landgränser orsaker till pandemins ekonomiska avmattning.
Sociala och politiska konsekvenser
Pandemier har betydande sociala och politiska konsekvenser, t.ex. sammandrabbningar mellan nationer, förflyttning av befolkningar och ökade sociala spänningar och diskriminering. Många förmoderna pandemier har orsakat allvarliga demografiska förändringar, moraliska chocker och sociala och politiska störningar. Empiriska bevis tyder på att pandemier kan skapa politiska spänningar och oroligheter, särskilt i nationer med svaga institutioner. Ebolaviruset 2014 resulterade i politisk och social oro i staten då regeringen införde karantän och utegångsförbud för att begränsa sjukdomens spridning med säkerhetsstyrkor som allmänheten uppfattade som en konspiration och som motsatte sig regeringen. Denna fråga orsakade upplopp och våld i landet, vilket innebar hot mot vårdpersonal och skador på vårdinrättningar och förnödenheter. Moderna pandemier har subtila sociala störningar som ångest, social isolering, rädslaframkallande beteende och ekonomiska svårigheter.
Kapitalismens olika varianter och näringslivets historia
Ramverket ”Varieties of Capitalism”, som utformades av Peter Hall och David Soskice, har blivit ett riktmärke i den politiska litteraturen om avancerade industriella ekonomier. I ramverket (6) diskuteras två kapitalistiska arrangemang: samordnade marknadsekonomier (CME) och liberala marknadsekonomier (LME). I detta ramverk föreslås också att marknadstryck, såsom globalisering och industriellt tryck, i slutändan kommer att leda till konvergens av den mest effektiva kapitalistiska formen. Tanken med ramverket ”Varieties of Capitalism” är att även om båda modellerna representerar olika kapitalistiska arrangemang är båda hållbara och logiska även i en utmanande industriell miljö. Många som stöder den egalitära kapitalismen anser att de samordnade marknadsekonomierna (CME) är på väg att bryta samman. Denna teori om ”Varieties of Capitalism” är inflytelserik och ger trygghet åt de människor som är oroliga för att institutionerna ska bryta samman.
Kapitalismens varietetsmodell har också kritiserats av forskare för att den överbetonar flexibiliteten hos kapitalismens modeller av den anledningen att många länder definierar sina institutionella arrangemang, särskilt när de samordnade marknadsekonomierna är under press och står inför reformer. Kritiker av ramverket anser att ekonomierna håller på att förskjutas mot liberalisering och att denna genomgripande förskjutning förnekar den grundläggande förklaringen till denna modell. Genom att undergräva differentieringen porträtterar den mellan samordnade marknadsekonomier och liberala marknadsekonomier (7). Anhängarna av sortimentsramen svarar vanligtvis genom att försvara differentieringen mellan liberala och samordnade marknadsekonomier. Variationsramen är således en oavslutad debatt mellan anhängare och kritiker. För att företag ska lyckas i denna globaliserade ekonomi är statligt stöd nödvändigt, antingen direkt eller implicit. Marknadsekonomier som Japan och Sydkorea har upplevt kapitalistisk mognad, det vill säga att företagen har erfarenhet av investeringar, tekniska beslut och ledningsbeslut, och att statens stöd har hjälpt dem att ta plats på utländska marknader och lyckas (8). Samordningen spelar alltså en viktig roll, men det är mycket viktigt att föreningarna deltar.
I den här studien anser vi att Storbritannien, Australien, Kanada och Nya Zeeland representerar liberala marknadsekonomier (LME) och Japan, Tyskland och Sverige representerar samordnade marknadsekonomier (CME).
