Retromania

Förutom att blogga här på Retromania skriver jag även krönikor i Aftonbladet Härligt hemma. Här skriver jag om något så laddat som manligt och kvinnligt.

Den här krönikan ska handla om IKEA. Sådär ja, nu tappade jag just 99,9 % av mina manliga läsare. Bra, för då kan jag få prata med er tjejer om vad det egentligen är med män och IKEA? Hur kommer det sig att de tycker så ofantligt illa om att åka dit? Ja, jag vet att jag generaliserar nu, men det är ju som att de har bestämt sig från början, att ett besök i möbeljättens lokaler ÄR panikångestframkallande. Precis som skolmat ÄR äckligt. Och Sune-filmerna ÄR roliga.

Jag känner faktiskt inte en enda man som frivilligt åker till IKEA. Än mindre gör det med glädje. Eller har ni någonsin hört talas om en kille som gör heldagsutflykter dit tillsammans med sina kompisar? Såsom vi tjejer gör. Nej, jag tänkte väl.

Killar åker till IKEA när de blir tvingade. Och de tar betablockerarna med sig. Enligt min erfarenhet finns det bara ett tillfälle då män åker frivilligt till IKEA. Det är när de är nykära. Och vi kvinnor faller som furor och tänker: äntligen har jag hittat min själsfrände! Men det visar sig snart att det har vi inte alls gjort, det var falsk varudeklaration. För de vet att höjden av kärleksförklaring för en kvinna är när hennes man föreslår för henne att de ska åka och titta på en Ektorp tillsammans.

Jag hade till och med några vänner där mannen tog med sin sambo till IKEA när han skulle fria till henne. Där i restaurangen, över trettioniokronorsköttbullarna, bad han henne att bli hans fru! Har ni hört något så romantiskt? Nej, själva frieriet och köttbullarna var ju inte så romantiskt förstås, men det faktum att han tog med sig sin kvinna till hennes älskade varuhus. Han offrade sig. La panikångesten åt sidan och gick det där varvet genom ALLA avdelningar, utan att ta genvägen. Utan att ens nämna att han ville gå genvägen. Så hon fick titta, planera och drömma.

Så skulle min man aldrig göra. Men han har däremot inget emot att jag åker dit själv. För jag kommer hem glad och entusiastisk. Och det blir sällan särskilt dyrt eller jobbigt. För när jag åker till IKEA brukar jag nämligen bara titta, klämma och ta mått. Sedan åker jag hem, söker upp grejerna på Blocket och så åker jag ut och hämtar dem. Billiga och färdigmonterade.

Även om jag sällan shoppar loss där trivs jag så bra på IKEA. Det är något speciellt med det varuhuset som inte killarna har fattat. Det är inte bara en plats för billiga värmeljus, utan en plats för drömmar. Även för oss som inte köper särskilt mycket IKEA-möbler så ger varuhuset utlopp för ett alldeles speciellt kreativt tänk. IKEA ger oss möjligheterna. Att få plats med tolv ungar på tio kvadrat och förvara alla våra miljoner prylar dolt, så att vi ändå kan ha ett ljust och fräscht hem, som även funkar att spela fotboll, läsa läxor och måla med fingerfärg i! Och allt med ett leende.

När jag var i boa-fasen i min fjärde graviditet hängde jag så mycket på IKEA att min man trodde ungen skulle komma ut och se ut som Ingvar Kamprad. Men det gjorde han naturligtvis inte. Han fick inte ens heta Billy. Men han fick tidigt lära sig att hänga med mamma till möbelparadiset. Jag tänker att om jag tränar honom riktigt hårt, så kommer han börja uppskatta det. Och då kommer han en dag göra någon kvinna riktigt, riktigt lycklig.

Fyran ligger i hårdträning till att lära sig gilla IKEA-besök.