Förutom att blogga här på Retromania skriver jag också krönikor varannan vecka i Aftonbladet Härligt hemma. Här ska ni få läsa om hur det gick till när jag shoppade upp alla julklappspengar på loppis, men inte fick en enda ny grej.
Det är julmarknad på barnens skola nästa helg och min ”att-göra-lista” är oroväckande lång. Det ska bakas bröd, bindas dörrkransar, göras julgodis och förberedas pepparkaksdeg. En av punkterna är också att ta med gamla böcker till antikvariatet som ska vara i ett av klassrummen. Jag vet att vi har en låda med utrensade böcker i förrådet och bestämmer mig för att börja med att hämta fram den.
I förrådet finns många lådor. En del har hängt med i flera flyttar och det kan vara lite knepigt att tyda märkningen. På en har ”köksgrejer” blivit ändrat till ”kontorsgrejer” som blivit struket och uppdaterat till ”fotografier”. På en annan har uppdateringen uteblivit och det står ”mammakläder” på den, fast jag vet att den innehåller böcker. Tur att jag har sådan koll, tänker jag men kikar för säkerhets skull ner i lådan för att få det bekräftat.
Plötsligt får jag en obehaglig flashback till en annan gång då jag letade lådor, men hade sämre koll. Det var för länge sedan när min äldsta dotter var liten och skulle ha julmarknad och kombinerad loppis på dagis (Ja, det är så länge sedan att det faktiskt hette dagis då). Personalen hade bett alla föräldrar att rensa hemmet på loppisprylar. Vi hade precis flyttat och jag hade redan sållat ut sådant som vi inte längre behövde och fyllt en hel flyttkartong som jag ställt i källaren. Den kartongen hämtade jag upp och tog med till dagis.
När julmarknads- och loppisdagen var kommen var hela dagisgården full av uppdukade marknadsstånd med julpyssel och hembakade kakor. Barnen hade tomteluvor, det hängde glitter i träden och allt var så stämningsfullt. Jag såg loppisståndet på långt håll. Det såg färgglatt och fint ut, med mycket retroplast, sådant som jag gillar. Med snabba steg skyndade jag dit. Längst fram stod några fina, färgglada skålar på rad. Det var inte vilka skålar som helst heller, utan designprinsen Bernadottes Margrethe-skålar. Precis sådana som vi har hemma, och i samma färger dessutom. Det var väl lustigt, tänkte jag.
Och eftersom min uppfattning alltid varit att man inte kan få för många Margrethe-skålar så bestämde jag mig snabbt för att slå till och köpa dem allihop. Sedan kastade jag en ny blick över bordet. Se där, där låg en Röda Clara, konservöppnare. Den kan jag ju inte missa, tänkte jag och tog den med. Visserligen hade jag en likadan hemma, men den här kunde jag ju ha på landet. Det var ju ganska sällsynt att man hittade dem i så fint skick och med fäste och allt.
Det var inte förrän jag såg att det på bordet också fanns likadana storblommiga, emaljerade spisplattsskydd som vi hade hemma, som polletten sakta men säkert började åka ner. Visst var det ganska konstigt att det fanns så många saker som var likadana som våra här. Ganska, väldigt konstigt till och med. Tänk om det var så att grejerna inte var LIKADANA som våra. Tänk om de faktiskt VAR våra! Tänk om märkningen på lådorna i källaren varit lite för snurrig och jag hade tagit en kartong med kökssaker som vi inte hunnit packa upp, i stället för den låda med saker jag rensat ut. Ju mer jag funderade på det, och ju fler grejer jag kände igen på loppisbordet desto säkrare blev jag på att det faktiskt var så.
Rädd för att framstå som en jubelidiot om jag avslöjade mitt misstag så höll jag tyst och köpte i stället tillbaka en efter en av mina egna saker, tills jag fått en hel flyttlåda full. Dagisfröknarna var överlyckliga över de strålande affärerna. Nu skulle de ha råd att både renovera leksaksförrådet OCH köpa nya sparkcyklar till barnen! Och det var ju alltid en liten tröst för mig, vars julklappspengar plötsligt tagit slut, innan jag köpt en enda julklapp, att min dotter i alla fall skulle få en ny, fin sparkcykel till jul – av dagis.
Man kan aldrig få för många Margretheskålar. Särskilt inte om man köper samma om och om igen.
Senaste kommentarer