Är det bara jag som är orolig över att mina barn inte ska komma överens och ryka ihop rejält i livet? Min stora stora skräck är att dagen då jag försvinner är mina barn ovänner och inte kommer överens. Jag vill att dom ska vara bästa vänner, för hela livet. Charlie ska alltid stötta sin lillebror eller lillasyster, och den lilla ska göra samma mot Charlie. Visst kommer dom att bråka men dom ska ändå alltid veta att dom har varandra. Jag vill att dom ska fira högtider ihop, och deras barn ska leka massa ihop. Jag vill att när mina barn är små ska dom kunna leka ihop, få vara med när den andra har kompisar hemma och sånt. Jag vet att jag inte kommer kunna bestämma precis över hur det ska bli, men jag kan ändå försöka vägleda dom så gott jag kan. Jag kommer göra allt för att lära dom att visa respekt för den andra och visa kärlek så mycket som möjligt. Ett syskon är en så fin gåva, det blodsbandet går inte att förstöra.
Jag och min bror har inte alltid varit bästa vänner, herregud vad vi har slagits genom åren. Vi har inte daglig kontakt men vi vet att vi har varandra. Vi är bara ett samtal bort och vi skulle göra allt för varandra. Jag är så oerhört tacksam för min bror, utan honom vet jag inte vad jag skulle göra. Jag kan ha hur många vänner som helst, men jag har bara ett syskon, en som känner mig på ett sätt ingen annan gör.
Snart ska Charlie få sitt syskon, dom ska få varandra. Vad som än kommer hända med mig och Fredrik så kommer dom att ha varandra och jag ska verkligen göra allt i min makt för att dom ska vara vänner genom hela livet.
Men visst är det skrämmande?
Vilka är era stora fasor vad gäller era barn?
Magen i vecka 24:)
Kommentarer