Jag var ju och gjorde UL i fredags. Allt såg så bra ut och lilla bebisen rörde sig för fullt. Min underbara vänEmmaskulle också få barn. Vi såg fram emot detta så mycket att få gå med våra magar ihop och få ytterligare en föräldraledighet ihop. Tyvärr så fick jag ett sms i måndags om att det inte gick vägen. Jag är så ledsen för deras skull. Hon var så glad över detta och strålade riktigt. Jag hoppas att det blir som dom vill snart igen.
Denna tragiska händelse har satt sina spår på mig. Jag som redan är väldigt orolig av mig, speciellt när vi ska på UL eller till Mvc har blivit ännu mer orolig. Fredrik var inte säker på att han skulle kunna komma ifrån jobbet till nästa UL för att det var mitt på dagen och jag tänkte att va sjutton, jag går väl själv då. Har gjort detta några gånger och nu vet vi ju att barnet ser ut att må bra, så varför inte…
Men efter i måndags har jag haft en liten klump i magen. Jag vill inte alls gå själv. Tänk om det hänt något med barnet? Jag vill inte sitta där själv, jag skulle aldrig klara av det. Så jag har frågat min mamma om hon kan hänga med ifall inte Fredrik kan. Det gjorde hon gärna. Det finns ingen annan som jag hellre hade tagit med än mamma. Visst kan vi bråka och tjafsa om mycket men hon är ändå den som känner mig bäst och som har den lugnande förmågan. Jag vill inte behöva vara beroende av någon annan men jag kan inte hjälpa det, jag vill verkligen inte vara själv!! Och om jag var i vecka 17 när jag var där hur stor är chansen att det kan ha hänt något till nu?
Jag har inte känt några rörelser på två dagar nu. Det gör mig orolig. Är det något galet eller är det kanske moderkakan som ligger i vägen?
Ska jag gå runt och oroa mig hela tiden nu eller släpper det? Jag tror inte det släpper någon gång, jag är ju ständigt orolig för Charlie fortfarande och kommer antagligen att vara det till den dagen jag inte finns längre!!
T-shirt från mamalicious och jeans från HM:)
Kommentarer