Pratade precis med min kollega om våra barn och vad man skulle ta sig till om något hände dom. Nu är det ju en liten kille på två år som försvunnit och då kan jag inte låta bli att tänka om, om det hade vart min son. Jag börjar gråta bara jag tänker på det. Jag skulle inte klara av det. Han är min värld. Man skulle ge sig ut och aldrig komma hem innan man hittade honom. Eller om någon skulle göra mitt barn illa? Jag hade nog kopplat bort mitt förnuft, blivit svart i ögonen och gjort något riktigt illa. Inte för att jag vill utan för att min käraste ögonsten har blivit utsatt och den personen ska straffas. Jag skulle göra vad som helst för mitt barn. Det här man läser om pedofiler på dagis runt om är fruktansvärt, och jag lider med alla familjer som blivit utsatta för dom idioterna. Och gör en så kan jag lätt tro så om alla, tyvärr. Men det gör jag inte heller för att jag vill, utan för att jag är rädd, rädd om min älskade unge. Hade man vetat med facit i hand att man skulle bli såhär orolig och överbeskyddande över sina barn hade man skaffat barn då?
Nu bara jag längtar ännu mer till nästa bebis för då har Charlie ett syskon, han kommer aldrig bli ensam oavsett vad som händer. Med tårar i ögonen så skriver jag allt detta nu men var bara tvungen, det är fan inte lätt att vara mamma!!!
Och till min mamma, du ska ha en stor eloge som inte gått under när jag vart ute å ränt på nätterna och kanske inte kommit hem. Förstår dina samtal och sms du skickat som jag tyckt vart jobbiga. Jag kommer bli ännu värre mot mina barn! Love<3
Skickade ett sms till Fredrik och bad han skicka en bild på Charlie, fick denna. Åååå vad jag älskar han så mycket. Det värker i hela hjärtat!!!
Kommentarer