Precis hemkomna från femte dagen på inskolningen. Idag skulle vi lämna barnen själva för första gången, i ca 2 timmar. Jag gick med en stund in på avdelningen och fick se så Charlie kom igång med något att leka med. Det tog inte lång tid, han kom ihåg att dom hade lyssnat på musik igår och dansat så han sprang direkt fram till stereon och pekade på den och sa mamma, det säger han numera till allt som han vill ha. Han har väl på något sett listat ut att mamma löser det, eller något. Så fröken gick fram å startade den, bamselåten kom på och alla barnen hoppade runt och skrattade. Då var stunden kommen, jag skulle säga hejdå… Så gick fram till Charlie, sa hejdå och fick en puss. Sen när jag skulle vända mig om för att gå tog han min han och sa hejdå och vinkade till alla. Då var det dags att förklara för han att det bara var mamma som skulle gå. När jag gick mot dörren brast det för han, han grät så tårar och snor sprutade i alla riktningar, han va som en tomat i ansiktet och skrek efter mig. Hur stark som mamma måste man vara? För detta var förjävligt rent ut sagt. Jag gömde mig bakom en vägg där ute men såg och hörde hur han skrek som bara den, jag led och tårarna kom även för mig. Att höra mitt barn gråta, och speciellt efter mig är det värsta som finns. Ibland har detta hänt även när jag ska gå till jobbet men då har han ändå haft pappa hos sig, nu kändes det som att han vart helt ensam.
Tillslut hade det i alla fall gått bra, dom hade målat med vattenfärg och haft det kul. Det var bara en pappa(av oss fyra föräldrar som skolar in samtidigt) som fick gå tillbaka. Cowboysoppa bjöds det på till lunch, tydligen ingen hit. Men tre mackor hade han vräkt i sig. Nu ligger mitt hjärta tryggt i sin säng och sover och jag ska hoppa in i en dusch, ikväll ska vi på galej. Mer om det sen:)
Kommentarer