Att vara och bli mamma

Förra veckan var den värsta i mitt liv, hoppas aldrig jag behöver uppleva detta igen.

Det började med att Melker fick en liten förkylning på förra fredagen, han hostade lite och var snuvig. Vi hade en tid på BVC och inte ens vår sköterska där reagerade så mycket på det utan mer att han är litenförkyld. Lördagen var ungefär samma, något mer snuvig och hostig men det var på söndagen vi verkligen fattade att något var fel. Sista ”riktiga” amningen på dagen var vid 11 minns jag, men brösten var ändå lite spända när han släppte vilket dom aldrig brukar vara annars. Vi var på kalas på eftermiddagen och då sov han igenom världens oväsen, det var barn som skrek överallt och han bara sov och sov, annars är han väldigt ljudkänslig annars. Han sov tom när vi kom dit och lät han ligga kvar i vagnen, han vaknar alltid när den stannar. Tom när vi åker bil vaknar han när vi stannat vid ett stoppljus:/ jag skulle amma honom där men han bara snuttade lite, då väcktes min oro på riktigt och vi bestämde oss för att gå hem så vi kunde ringa 1177. På vägen hem ringde jag men det var 30 minuters kö och som tur var hade en sjuksköterska från vårt försäkringsbolag ringt mig någon dag innan och berättat att vi hade gratis tillgång till det numret genom vår försäkring så jag ringde dit istället, dom svarade direkt. Jag rådfrågade henne lite men hon tyckte vi skulle avvakta lite helst tills morgonen efter då vårdcentraler och allt öppnade igen. Men hon tyckte ändå det var svårt att avgöra eftersom hon inte hörde hur han andades och så. När vi kom hem ringde vi över våra grannar, mannen blir färdig sjuksköterska nu till våren och frun har jobbat med barn på sjukhus länge. Han tog en andningsfrekvens och vi ringde tillbaka till sköterskan och dom två rådgjorde lite. Beslutet blev att det var bäst att jag åkte in.

Väl inne på barnakuten fick vi hjälp fort, litet barn med andningssvårigheter är ett högt prioriterat fall. Dom tog ett snabbtest för RS men det var negativt. Läkaren trodde ett tag på krupp också. Han hade ett litet pipande ljud när han andades som kunde tyda på det. Vi blev inlagda och fick åka upp till avdelningen. Fredrik fick komma med lite grejer till mig, hade inte tagit med något extra förutom en banan:(

När vi kom upp på avdelningen fick jag ett eget rum, jättemysigt faktiskt. Dom satte en sond på honom ganska direkt för han inte orkade äta själv. Och jag fick börja pumpa. Dom kom in var tredje timma minst och tog prover på honom och han fick inhalera, jag fick väcka honom om han inte vaknade själv för att försöka amma, men han ville inte suga så vi fick köra på sonden. På måndag morgon tog dom ett nytt RS-test för att verkligen kunna utesluta det, men svaret att det var RS fick vi inte fören på tisdag förmiddag, jättejobbigt att ligga där och inte veta vad han hade fått för skit. Några timmar senare blev vi flyttade till det så kallade RS-rummet på avdelningen, ett rum för 4 personer. Han fick syrebrist och dom var tvungna att koppla in syrgas på honom, att se mitt lilla barn ligga där helt hjälplös var fruktansvärt. Han ville fortfarande inte äta själv och jag fick lära mig att själv ge honom mat genom sonden, fruktansvärt jobbigt. Han fick fortfarande inhalera var tredje timma, varannan gång adrenalin+koksalt och den andra gången ventoline, ett luftrörsvidgande läkemedel. På tisdagen kom ett annat barn in i rummet, som fick åka hem på onsdagen. På onsdagmorgon kom en ny som fick åka på torsdagen och senare på onsdagen kom en till som även den fick åka på torsdagen, det tärde på psyket att vara först in och sist ut, tänkte hela tiden att när är det vår tur. På tisdagen var han piggare och dom kunde koppla ur både syrgas och ta bort sonden, då trodde jag att vi skulle få åka hem på onsdagen, men han åt inte tillräckligt bra för att vi skulle få göra det. Så siktet var inställt på torsdagen och det trodde även läkarna, men på torsdags morgonen så vaknade vi och Melker var väldigt blek i ansiktet, blå läppar och mörk runt ögonen, han fick dåligt med syre och dom fick sätta på han syrgasen igen. Ett bakslag som tog så hårt. Hoppet om att få komma hem innan helgen var liksom borta. Dom började prata om hur dom skulle lägga upp det och han skulle få sina inhalationer var tredje timma även under natten för att förhoppningsvis få ur all skit då, och det hjälpte. Bokstavligt talat så gick det på en natt, han blev mycket bägge och lät bra på fredag förmiddag. De säger att dygn 4-5-6 är de värsta sen blir det bättre och på fredagen hade han ju varit sjuk i 7 dygn så det stämde på honom. Vi fick åka hem på fredag eftermiddag efter några kontroller men dom ville ändå inte skriva ut oss utan vi fick permission till lördagen. Inte heller då ville dom skriva ut oss för han åt inte helt 100 än utan vi förlängde till söndagen som slutade med måndagen. Så igår åkte jag och Melker till sjukhuset för en sista vägning och dom lyssnade på honom, han lät jättefin så vi blev äntligen utskrivna. Så länge han hostar och har symptom så är han smittbärare så vi ska inte vara i direkt kontakt med andra små bebisar än, BVC kommer alltså hit på hembesök på torsdag i stället så vi får en liten vikt innan påskhelgen, skönt.

Detta var verkligen det värsta jag varit med om. Men jag är så tacksam för all hjälp vi fick, tycka vad man vill om svenska sjukvården ibland men jag är så glad för att vi fick den hjälpen vi behövde direkt:)

Vill lägga ett extra tack till min underbart fina vän Therese som jobbade på våningen under och kom upp till mig flera gånger per dag, en trygghet i sig<3