Idag har jag vart på så gott humör, kändes som att inget kunde förstöra dagen för mig. Gick upp tidigt och fick lite ångest när jag kom på att jag skulle jobba 7-20, men det gick över rätt fort och jag kände att det var det värt för att sedan få vara ledig två dagar. Dagen har gått fort och hux flux så var klockan 20 och dags att gå hem…
Jag var på gott humör när jag satte mig i bilen även om jag var riktigt riktigt trött.
Sen kom dödsstöten. Det började med att jag inte hittade någon parkering hemma. Sen när jag kom upp i lägenheten möttes jag av synen jag hatar att se när jag jobbat en lång dag. Lägenheten ser ut som ett kaos. Tvätt överallt, disk på diskbänken, dammigt som fan, små saker överallt och allt är bara åt helvete. Och där, i soffan ligger Fredrik som om inget hade hänt. Jag frågade om det åtminstone fanns någon mat kvar till mig, men nejdå inte ens det. Jag blev så ledsen så jag gick in i duschen, suttit där i en halvtimma nu. Jag vet inte om jag känner såhär eller om det är alla hormoner som gör mig såhär?
Jag fick panik. När jag satt där i duschen så såg jag en syn på hur mitt liv kommer se ut. Jag kommer jobba järnet, sedan komma hem och jobba lika många timmar till. Fredrik kommer jobba, sedan komma hem och lägga sig på soffan. Jag kan få såna här känslor ibland när jag är trött och inte ätit ordentligt, och med alla dessa hormoner som spelar mig ett spratt.
Om inte jag jobbar kväll så får han alltid komma hem efter jobbet till lagad mat, antagligen en tvätt i maskinen och Charlie hämtad från dagis. Jag kan inte komma på en enda gång jag kommit hem till maten lagad efter jobbet om inte jag köpt med den själv. Jag var tvungen att skriva av mig lite och det är antagligen inte så hemskt som det verkar men ibland så orkar man bara inte mer. Jag vet inte hur jag ska nå min partner. Hur jag ska få han att förstå att jag kräver mer än detta. Är det såhär när man är småbarnsföräldrar? Har ni haft dessa problemen och hur löste ni dom i så fall?
Jag älskar min man mer än allt, men ibland måste man få vara lite arg och besviken.
Petra jag förstår också känslan. Du är inte ensam. Just Jair är underbar när det gäller hushållet, men min första kille var katastrof. Det är inte ok att du ska slita med allt och ibland kan det var helt hopplöst att försöka få ens partner att förstå det. Det är som att dom inte ens ser att det är kaos eller så blir dom bara bekväma av att nån annan kommer göra det.
Kan ni inte prova att införa en städdag eller dela upp sysslorna? Här hemma så gör vi det vi är bäst på. Jair är kass på att vika tvätt så han är alltid den som hänger upp den medan jag tar ner den och lägger in i gaderoben. Jair tycker det är hopplöst att plocka iordning småsaker så det gör jag, medan han är bäst på att dammsuga och moppa om det behövs. Jair är bäst på att laga mat så han lagar maten och jag lägger upp i matlådor och tar hand om disken. Kan du inte ta ett rejält snack med Fredrik vid ett bra tillfälle och berätta hur du känner. Viktigt för att få en bra diskussion är att bara säga hur du känner ur ett jag-perspektiv och inte säga t.ex. ”du gör inget” ”du bara ligger på soffan” för då går han in i försvarställning. Det kan hända att Fredrik inte ser allt du gör så mitt förslag är att ni tillsammans gör en lista och försöker uppskatta hur lång tid sakerna du gör och sakerna han gör tar. Till ex. Han är på jobbet 9 timmar, du är på jobbet x timmar, du städar x timmar, du tvättar x timmar, du lagar mat x timmar, han fixar med bilen x timmar (eller vad han nu göra). Försök kom på något som han har hand om hemma som du inte gör, då blir det lite enklare för honom att vara med i samtalet utan att vara en syndabock.
När ni har det här samtalet, se till att Charlie sover så ni kan prata i lugn och ro.
känner igen det så väl. Ibland känns det som att jag är tvåbarnsmamma
Skönt att det inte bara är jag som känner såhär:D