Idag är jag i vecka 23, eller närmare bestämt 22+3. Är det inte så att man från och med denna veckan kan rädda fostret? Jag minns att jag var så glad när vi tagit oss såhär långt med Charlie, då kände jag att vi verkligen skulle få vårt barn. Men samtidigt vet jag att mycket kan hända ändå.
Detta lilla pyret som ligger i magen nu är riktigt aktiv, det är skönt:)
Jag skrev igår att jag har fått sån smärta mellan benen, ibland är den olidlig. Annars känner jag faktiskt att jag mår bra, vissa dagar skitbra om jag ska vara ärlig. Något mer lättirriterad kan jag nig vara och ibland känner jag att jag nästan får bita mig i tungan. Både på jobbet och hemma kan dom få sig en känga.
Nu kommer det massa råmjölk eller häxmjölk som jag kallar det, klämmer jag på brösten så kommer det ut massa. Men det är ofärgat, något gulaktig ibland men mest genomskinlig.
Jag börjar känna mig riktigt otymplig ibland. Om jag tex går ner på knä så är det ett mindre projekt att ta sig upp igen. Magen börjar allt mer att vara i vägen men samtidig så njuter jag av att den växer och växer.
Jag har inte börjat känna av någon halsbränna än så håller mina tummar:)
Kommentarer