Att vara och bli mamma

Äntligen fick Fredrik känna lite rörelser i magen igår, inte mycket men ändå lite. Han blev så lycklig. Och jag blev så glad för att han blev så glad. Vad är bättre än när dom man älskar är glada och lyckliga? Nu hoppas jag bebis rör på sig mycket:)
När jag var i vecka 12 ca (med Charlie) så fick jag en blödning så vi åkte in till Sahlgrenska för att kolla så att allt var bra med bebisen. Vi var så oroliga och jag har aldrig sett Fredrik så förtvivlad innan. Dels skulle han hantera sina egna känslor och sen mig som bara grät och grät. När vi var på sjukhuset så gjorde dom ul och då såg vi att vårt lilla pyret var så frisk som han bara kunde, han snurrade runt hej vilt och levde loppan. Det var en lördagskväll vi var inne så lite skämtsamt fick han smeknamnet partydjuret. Det höll i sig hela graviditeten och i 1 år och 8 mån hittills. Haha:) när vi ringde till sjukvårdsupplysningen den gången så tyckte dom vi skulle stanna hemma över natten och åka in på morgonen om det fortsatte att blöda. Det hade vi aldrig klarat av, vi åkte in ändå. Som första gångs föräldrar vet man inget, man är mottaglig för all möjlig information och man är osäker på det mesta. Mitt råd är att alltid gå efter magkänslan, gör det som är bäst för er. Alla andra ska ge f*n i vad ni bestämmer er för, det handlar ändå om ert barn. Jag ångrar aldrig att vi åkte in den kvällen, det var mitt första möte med vårt barn. Ett minne som alltid kommer ligga mig varmt om hjärtat, då en tung tung sten föll från mitt hjärta. Fredrik nästan svimmade där för så mycket han fick bära på sina axlar hela kvällen bara rann av.
Det jag egentligen ville komma med av detta är att om bebis rör på sig lika mycket som Charlie så kanske vi får en vilding till:)