Både jag och Marcus är tvättäkta Skåningar från början, När vi träffades som 15 åringar hade jag precis vart på semester i Sundsvall med mitt dåvarande familjehem, som hade kopplingar där, och även en sommarstuga som vi var i på somrar och lov. Det var även där och då jag träffade min allra allra bästa vän. Jag blev handlöst förälskad i Sundsvall, luften, samhället, staden, första gången jag var där fick jag en känsla av jag var hemma.
Så.. När jag och Marcus några månader senare blev ett par officiellt, för ganska precis 8 år sedan nu (6/9-13) så berättade jag om denna magiska stad. sagt å gjort, sommaren därpå åkte vi upp, Marcus kände samma sak, så där och då började en morot att gro, målet att en dag flytta upp. några år senare, närmare bestämt maj 2017, flyttade jag upp ensam först för att jag fått jobb, Marcus kom upp en månad senare. Vi hade en Chihuahua sen innan (Snow) som vi köpte uppe i Sundsvall på semestern sommaren innan. Väl i Sundsvall blev vi med katt ganska omgående (Chaplin)
Vi flyttade runt lite det första året, men sen köpte vi våran första bostad, en lägenhet, som jag idag känner sån hatkärlek till. på ett sätt hatade jag den, för den kändes trång redan innan vi fick barn (2a på 60kvm) men också pga så mycket små saker. sommaren vi köpte den var det värmerekord i Sverige, 2018 om ni minns. hela den sommaren levde vi i renoveringskaos med damm och färg överallt.
Året därpå,2019 den 7e november plussade vi, och det kommande året blev minst sagt oförutsägbart. det som skulle bli en fantastisk resa blev med tidens gång en klump som växte sig allt större, bara några veckor efter vårat Rutinultraljud när vi svävade på moln efter en mörk tid av att jag mådde väldigt dåligt och kräktes mycket första halvan av graviditeten så bröt Covid-19 ut, allt var ovisst, jag var livrädd för att min bebis i magen skulle bli sjuk av detta, att min sambo eller familj skulle bli sjuk, så resten av graviditeten satt vi i princip isolerade, ensamma i vår lägenhet i Sundsvall, vi brukade se till att åka ner till Skåne några gånger om året men pga Covid dröjde det alltså drygt ett år innan vi kunde se många av våra nära igen. Första gången många av familj och släkt fick se Liam var till jul, 2020 när han var 5månader. kanske inte riktigt så man hade föreställt sig allt.
På morgonen den 17e juli 2020 kom våran Liam, så självklar. faktum är att vi hade pratat om honom redan som 15 åringar när vi fantiserade om hur framtiden skulle vara, om vi skulle få barn, Redan där och då bestämde vi namnet Liam, och så blev det också, om än att han blev verklighet 7 år senare. När Liam kom fick han en tanke i oss att växa, en tanke som varit otänkbar innan han kom, Nämligen att det kanske skulle vara lämpligt att flytta tillbaka till Skåne, för hans & för våra släktingars skull. att ses ett par gånger om året kändes inte längre tillräckligt.
och så blev det. När vi väl bestämt oss så hände allt inom loppet av 4 månader, vi sålde lägenheten, hittade en ny här i Skåne jag fick nytt jobb, Marcus löste så han fick ha kvar sitt och jobba på distans, vi sålde av alla möbler och den 1a September, alltså för ca 3 veckor sen var flytten tillbaks ett faktum.
Jag tror inte vi har landat ännu, tanken på Sundsvall ger mig tårar i ögonen, Sundsvall är fortfarande hemma, Sundsvall var min, våran dröm. Men drömmen om att ge Liam nära relationer är större, Men jag saknar, jag saknar ihjäl mig efter Sundsvall. Och vi kommer komma tillbaka, men på vilket sätt vet vi inte än. Det är ännu oskrivet. <3
En liten nyfödd Liam <3
