Var på min första 3D-film igår, animerade Up! Klantigt nog orkade jag inte sätta i linser så jag satt i mörkret med dubbla glasögon på mig, supernörd deluxe. Mina förväntningar var minst sagt skyhöga eftersom filmen fått enormt bra kritik. Men jag lärde mig en sak om mig själv. Jag är inget animation-fan. Själva konstverket i sig är ju fantastiskt. Att se huset åka iväg i 3D med alla dessa levnadsglada ballonger var en überläcker syn och man imponeras filmen igenom hur tekniskt fulländad den är (antar jag, är ju inget animationsproffs direkt). MEN, jag blir inte engagerad. Det blir liksom tecknad film för mig. Jag känner inget för varken gubben, pöjken eller fågeln. Möjligtvis en gnutta för hunden. Men, nej, it’s not working for me. Jag vet inte vad det är, jag älskar ju till exempel Simpsons och Family Guy, men då är det humor, en helt annan sak. Här ska man ju känna, älska och skratta. Funkar inte med teknade figurer, faktiskt. Sen kan Pixar göra hur snygga filmer som helst.
3D då? Coolt såklart. Nu längtar jag tills på fredag då jag har biljetter till efterlängtade Avatar. Sen tycker jag det vore underbart med en riktig action i 3D, kommer ihåg när jag var på Universal Studios i LA för, säkert 8 år sen nu. Då körde de en Terminator 2-version i 3D, ofantligt häftigt. Helt omöjligt att sitta still när det ser ut som om T 1000-roboten försöker spetsa en med sina metallarmar.
Betyg: NN
Senaste kommentarer