Det är inte så ofta man går på en Scorsese-film och själv blir indragen i storyn. För det måste väl ändå vara det som hände igår? Fyra unga sorgliga knarkare till människor hade på riktigt bokat de bästa platserna i salongen, tänt på och ja, resten är biohistoria. Det blev bråk, tjejer som skrek ”kom hit och cutta mig då” (vem säger sånt?) och stoppad film och Securitas och buvisslingar och till slut applåder. SF räddade upp det snyggt genom att stå och dela ut nya biobiljetter vid utgången efter filmen. Vår biogranne sade det bäst: ”Ironiskt att detta händer när vi sitter och ska se en film som utspelar sig på ett mentalsjukhus”. Yep, ironiskt. Och tragiskt.
Filmen då. Ja förutom att vi missade första 20 och den stoppades i tio minuter så är den extremt tät, när filmen väl kom igång igen satt man som fastklistrad. Fann mig flera gånger sitta och gapa och grimasera och fingra nervöst på strumpbyxorna. Scorsese har med andra ord verkligen hittat den sinnesstämning som krävs för att göra Lehanes bok rättvisa. Man känner sig mer eller mindre mentalsjuk själv. Och castingen är briljant. Max von Sydow har på något konstigt sätt stannat i samma ålder som när han gjorde Pelle Erövraren. Michelle Williams är otäck och trovärdig. Sir Kingsleys ögon har aldrig varit mer brännande. Och Leo, Leo, Leo. Som alltid, fantastisk. Även om det inte är det bästa jag sett från hans sida så är han en av de bästa därute, alla kategorier. De som kallar honom ”valpig” får sluta med det nu. Det känns extremt uttjatat. Han är, skulle jag säga, manligare än alla De Niros tillsammans. Man behöver inte vara testosteronosande för att anses manlig. En vuxen man får gråta och han kan till och med vara smal. Figure that.
Betyg: NNNN (pluspoäng för extremt suggestiv musik och löjligt snygga och yrselskapande kameraåkningar)
Securitas at work.
Senaste kommentarer