Ninaetc

Jag söker kvinnliga vänner och jag vill komma i kontakt med alla er som liksom jag också har en Asperger-Diagnos. Din ålder ska vara 40+. Jag själv är en mamma,fru på 44 år år. Bosatt i Småland. Jag älskar hundar, hästar, hantverk, promenad, familjen, utför, träna, djur, segling m.m. Så du med en Asperger-diagnos. Skriv gärna! Det skulle göra mig jätteglad!
E-mail: [email protected]
miamiamia.bloggplatsen.se
Mitt liv ! Jahaa, var börjar man. Jag är Mia. Jag är 44 år och sjukskriven. Jag har nyligen fått diagnosen Autism, asperger, utvecklingstörning m.m Här på bloggen kommer jag skriva om min vardag som mina förhinder, hur jag hanterar det och förhoppningsvis hur jag förbättras. Ingen vill vara sjuk eller fångad i sina egna tankar.
Skämmas över ensamhet ?
Jag skäms över att jag är ensam. Till vardags säger jag det inte till någon. Jag har ju familj så när människor frågar vad jag t ex har gjort i helgen så har jag alltid något att berätta.
Men jag vet inte om de reflekterar över att jag aldrig berättar om att jag träffat andra människor. På facebook skriver alla om olika familjeträffar, fester och parmiddagar de varit på. Det gör aldrig jag. Värst är storhelger som midsommar och nyår. Då ”ska” man ju gå på olika fester. I bland kan man fira med släkten men det är inte samma sak.
Nyår har jag firat med bara min familj flera gånger. Det är inte lika festligt att bara vara 4. Särskilt efteråt när alla ska berätta hur kul de hade på sin stora fest.
Då skäms jag. Förra nyår åkte vi bort till en större stad och firade på restaurang och så. Nästan bara för att kunna säga ”vi åkte bort bara vi i familjen och hade det mysigt”. Typ självvald ensamhet. Det är inte lika skamligt.
Varför är det så ?
Finns det fler som skäms ? Det är inget fel på mig. Det är bara omständigheterna som har skapat min ensamhet. Det finns heller inga naturliga mötesplatser längre. Så varför skäms man ? Det är fult att vara ensam eller ?
Ensamhet !
Undrar i bland hur det kunde bli så här. Hur kunde jag bli så ensam. Jag flyttade till en ny stad, gifte mig och fick barn. Har alldrig haft vänner. I den nya staden hittade jag inga vänner. Hur går man vidare ? Man börjar tvivla på sig själv. Vad är det för fel på mig ? Jag är helt normal, hyfsat social, trevlig och ordnat liv. Alla andra är så upptagna. Varför finns det ingen i min stad som passar mig ?
Att veta eller inte vet!
Att veta hur hemskt det än är, är alltid bättre än att leva i ovisshet. I alla fall när man undrar och vill veta. Man skonar ingen genom att undanhålla sanningen och verkligheten.
För att kunna gå vidare måste man få ett avslut, ibland går det inte att få det, då får man skapa sitt eget avslut. Bygga upp en bild som stärker beslutet att ta första steget till ett nytt liv.
Det finns saker man aldrig kommer bort i från, men desto fler man kan lämna bakom sig, desto färre behöver man släpa med sig in i framtiden.
Jag ska städa i min ”ryggsäck” nu, jag ska tömma den på allt jag inte behöver, kanske behöver några fläckar skuras bort, vissa kanske inte ens går bort. Då får jag täcka över dem, dölja dem. Bara jag vet vad som finns där. Ingen annan.
Jag känner mej lite, vilsen nu på kvällskvisten/natten. Mycket tankar och känslor som kommer. Jag söker arbete, men vet väl egentligen inte vad jag vill jobba med. Varför ska det vara så förvirrande. Jag skulle verkligen vilja brinna för något, som skulle vara unikt. Något som verkligen skulle kunna utvecklas till något jag kan leva på. Sen ensamheten att inte ha någon respektive är också jobbigt ibland. Att ha någon som älskar mej för mej, skulle vara toppen. Allt kommer i sinom tid, sägs det. Så det gör väl det också, .
Tankar och känslor !
Jag känner mej lite, vilsen nu på kvällskvisten/natten. Mycket tankar och känslor som kommer. Jag söker arbete, men vet väl egentligen inte vad jag vill jobba med. Varför ska det vara så förvirrande. Jag skulle verkligen vilja brinna för något, som skulle vara unikt. Något som verkligen skulle kunna utvecklas till något jag kan leva på. Sen ensamheten att inte ha någon respektive är också jobbigt ibland. Att ha någon som älskar mej för mej, skulle vara toppen. Allt kommer i sinom tid, sägs det. Så det gör väl det också,
Förbjudna tankar ?
Ibland far tankarna runt så det nästan gör ont i skallen, tankar som bara drar mig neråt. Vad är det för mening? Varför gör det så ont? Varför ska jag när det inte spelar någon roll? Om jag inte vaknar i morgon, om jag inte kommer till jobbet i morgon, om jag inte kommer hem i morgon. Visst skulle jag saknas men mest för att jag skapar ett problem med att inte komma till jobbet, eller ingen betalar hyran. Men sedan då när det obekväma är över och det praktiska är löst? Mina barn! Javisst skulle de bli ledsna visst skulle de sakna mig, men sedan då när gråten och längtan är över? Att leva enbart för sin egen skull är svårt, det är så svårt att det inte går. Glädje, kärlek, behov, samhörighet, gemenskap är ord som vill få dig att vilja, att vilja andas, att vilja vakna, att vilja äta, att vilja sova…att vilja leva. Vad är det då som får mig att göra det jag gör. Att gå upp om morgonen, ta på mig kläderna och gå till jobbet. Vad får mig att le när det passar och att skratta på rätt ställe. Någonstans inom mig finns minnet kvar. Det om hur det var när jag var lycklig, när jag var lycklig och ville leva.
Att acceptera !
Det är nog det svåraste som finns att kunna acceptera att jag är ensam. Jag har levt i ett långt förhållande där vi varit sammansvetsade och gemensamt tagit beslut och hanterat svårigheter men också delat de lyckliga stunderna. Att sedan stå helt ensam med allt är fruktansvärt, man är sårbar, känner sig utlämnad och förvirrad. Jag har delvis vant mig men känslan av att inte längre ha en annan människa vid sin sida som förstod allt man sa och kände inger en känsla av tomhet. Även om jag har vänner och släkt så har de sina egna liv, det är inte alltid lätt att tynga dem. Jag har insett att jag aldrig kan få tillbaka det jag förlorat men optimisten i mig säger att jag kan komma nära.
Hoppas att ni kan hjlpa mig med detta ! Tack i förhand! På återsende !
Det som är lätt med min Asperger
•Vara med djur (det ställs liksom inga krav då, det är helt kravlöst)
•Umgås med barn (det är samma sak där, helt kravlöst)
•Prata och umgås med vuxna (Det är lätt det också, fast bara om de känner mig)
•Skriva ned mina tankar och funderingar
•Skriva på msn
•Prata via nätet med jämnåriga (då känner ju inte de mig och har inga förutfattade meningar)
•SMS:a om det är något särskilt (föredrar det framför att ringa. En del tycker om att jag gör det, andra inte)
Det som är svårt med min Asperger
Ta mig för saker (alltså att göra saker om jag inte blir tillsaggd)
•Vara social (Jag funkar bäst för mig själv)
•Inte våga ringa samtal till läkare, sjukvård, färdtjänst bland annat (vågar inte prata med de jag inte känner på telefon)
•Inte kunna prata och umgås med jämnåriga utan att det känns jobbigt
•Inte kunna stänga av ljud (Fokusera i en diskussion om det är fullt med ljud runt omkring)
•Prata med de jag inte känner
•Titta folk i ögonen
•Åka buss
•Vara på stan länge (ett tag går bra sedan blir jag trött i huvudet)
•Prata över huvudtaget (om det inte är med familjen) Föredrar att skicka sms så långt det går istället för att ringa folk.
•Blir trött om det är mycket ljud omkring mig
Finns säkert fler. Gäller bara att komma på dem.
Mitt liv
Jahaa, var börjar man. Jag är Mia. Jag är 44 år och sjukskriven. Jag har nyligen fått diagnosen Autism, asperger, utvecklingstörning m.m.. Här på bloggen kommer jag skriva om min vardag som mina förhinder, hur jag hanterar det och förhoppningsvis hur jag förbättras. Ingen vill vara sjuk eller fångad i sina egna tankar.
Välkommen till min blogg! Jag är en Aspergare med foto, Photoshop, naturen och hundar som största intressen i livet. Bor och lever i Småland med min familj. Här får du följa min resa genom livet med allt vad det innebär. Hoppas du ska trivas.
Min önska är att skriva en bok om mina psykisa PROBLEM som jag har t.ex autism, asperger, utvecklingstörning m.m
Bli känd via bloggen och kunna försörja mig på detta.
Jobba med djurvård, hundar, katter m.m
Skriva en krönika eller någonting i en tidning.
Designa en app som handlar om mig och mitt liv. Där ska blogg finnas, min instagram, min YouTube och fakta om mig. Appen ska funka till alla olika typer av operativsystem till mobilen.
Hoppas att ni kan hjälpa mig med detta!
Tack i förhand!
miamiamia.bloggplatsen.se
mynameisjossan.myshowroom.se
Jag är en person som har svårt att möta ensamheten och inte ha någon att bolla mina tankar med. Jag behöver ha någon som orkar lyssna. Jag har vänner som jag känner jag inte vill tära på mer. De är vana vid mitt glada jag och det känns att jag vill kunna prata med människor som inte har förutfattade meningar och samtidigt kan ge mig perspektiv på mina tankar och funderingar.
Jag tycker om att hitta på saker på min fritid som allt från att träna, kolla film, äta något gott, åka någonstans, bara vara, ut i naturen, fiska, vad som helst helt enkelt. Det finns inget jag inte kan tänka mig att göra. Tycker om när det händer något eller inte på rätt sätt.
Jag söker den som är villig att förstå, som har en drivkraft och är ÄRLIG i sina avsikter och som kan värdesätta utbytet av tankar och goda råd. Någon som är rak och intresserad av att ge och ta.
Det är svårt att säga, beror alldeles på personen i fråga. Ibland är det tillräckligt att prata, ibland att göra något roligt eller intressant. Sådant visar sig efterhand.
Hur hittar man vänner!
Tänkte mer på det här med att vara så kallad vuxen och ha vänner. Jamen ett ”tight gäng”, eller färre nära kompisar man vet det mesta om. Som vet det mesta om en. Som bara finns där, lojala och trygga. Som man inte behöver bevisa något inför. Mer än att man vill ha dem i sitt liv.
Hur hittar man såna människor när man är vuxen? När skolan är slut och livet tagit nya vändningar? När gänget ”från förr” luckrats upp… Hur gör man när man flyttar till en ny stad, börjar ett nytt jobb, kanske förlorar ett jobb, går på föräldraledighet, blir sjukskriven? Ensamheten är ju läskig. Folk dör till och med av den.
De flesta som lever i vår del av världen, i den här tiden är oerhört måna om att framstå som otroligt o-ensamma. Att ha många och bra vänner är status. Det är tabu att ens, bara litegrann verka vara någorlunda ensam. Den som sitter själv en lördagkväll och kollar en film. Äter middag ensam, framför teven. Även när jag valt det själv och lagt upp något om det i sociala medier har det kommit typ ”stackars dig”-kommentarer och andra sympatier.
Ibland vill man ju bara inte umgås med nån. Knappt sig själv. Men det är ju just det här med när man vill, men inte lyckas. Ingen vill ju vara den som bjuder in sig själv på någons fredagsmys med ”gänget” eller familjen. Ingen vill vara hen som verkar desperat. Mass-sms klockan 21.30 á la ”HEJ VAD HÄNDER IKVÄLL DÅ? SES NU??? FLÅS, FLÅS.”.
Det ska bara vara självklart. Vänner har man, punkt slut. Har man inte det är man kufisk och allmänt misslyckad.
Kan bara föreställa mig hur många föräldralediga människor som just i detta nu sitter själva med sin unge innanför fyra väggar och känner sig mer ensamma och ”bortglömda” än normen tillåter. Som nästan skriker efter att bara få träffa lite folk! Några som förstår en, förstår hur tufft det kan vara att hänga med en sjumånaders hela dagarna. Mestadels ensam.
Fattar verkligen varför många halvt bosätter sig i föräldragrupper och på Öppna förskolan. Även om jag själv (ännu) har någon slags fobi för det där. Men. Eftersom jag är en av de första i många av mina små kretsar med att skaffa barn så är jag ju rädd att det kommer bli sjukt ensamt emellanåt. När ”alla andra” är upptagna med jobb och annat barnfritt. Då kommer man säkert, tillslut att hitta mig på någon ryamatta på öppna förskolan ”Sälen” med trettiosju andra hålögda morsor med flottigt hår som bara vill se lite andra vuxna under några timmar… När man tröttnat på att prata med sig själv, eller en sovande bajs och sug-maskin.
Är du ensammare än du vill vara? Längtar du efter vänner som ännu inte dykt upp i ditt liv? Berätta!