Bordsplaceringen: Jo tack – jag hade hört att det är vanligt att bråka som barn under planeringen av borden. Faktiskt blev det inte så farligt. Förutom då svärfar kom hem och sa att han hade bjudit lite random folk till bröllopet som var ca en vecka bort…Men, i övrigt kom vi ganska bra överens även om Simone inte förstod sig på våra svenska traditioner som ofta säger att man ska blanda upp gästerna lite. I Italien sitter man med sin respektive och blandas absolut inte upp med någon man inte känner. Jag gillar båda sidorna så därför bestämde vi att man sitter vid samma bord som sin respektive och man ska dessutom känna minst en annan vid sitt bord. Däremot skulle man inte sitta direkt bredvid sin respektive (förutom om man hade en bebis med sig) och man skulle dessutom blandas upp med fler nationaliteter vid varje bord. Så. Ja. En hel del regler blev det. Men vi fick ihop det och jag tror att alla var rätt nöjda med sina bord till slut.
Själva dekoreringen då? Jo, jag gav helt enkelt den uppgiften till mina tärnor och det hade inte kunnat bli finare. Lite lavendel, en servett, ett rustikt snöre och bruna lappar. Urfint och elegant och väldigt passande vingården vi var på. Vi hittade ett gammalt rostigt cement-grejsimojs att hänga själva bordsplaceringen på. Tycker det blev urfint. Vad säger ni!?
Mamma grejjar med lavenern
.
Slutresultatet.
Jag och Simo, post-its och en helkväll på balkongen. Sen var bordsplaceringen klar!
Senaste kommentarer