Så har jag äntligen sett Steven Soderberghs epos om Ernesto ”Che” Guevara. Efter att ha premiärvisat den som en film, alltså över 4 timmar lång, gick han med på att stycka upp den i två. Argentinaren och Gerillaledaren har därmed båda samma ton, samma fart – samma långsamma fart. Det är tydligt att detta är Soderberghs egna Gudfadern, han tar sin tid i scenerna och sveper över landskapen till dystra toner och låter sig inte stressas. Det är ok att det är tyst i en scen eller två, konsten är viktigare. Jag har inget emot det, och filmerna är sällan tråkiga även om man skulle kunnat ta bort en hel del i klipprummet. Vi får en hyfsat bra inblick i vad som hände på Kuba och i Bolivien, men varför Che var där vet vi fortfarande inte. Che är kanske, bredvid Jesus, den enda snubbe som blivit en riktig supersymbol. Men de flesta vet nog inte ens varför de har hans ansikte på sina t-shirts. Och vår längtan att få veta mer om honom är även efter dessa fyra timmar fortfarande stor. Varför hängde han på Castro? Varför starta revolution i ett land som inte ens var hans? Varför lämna fru och barn som han älskade för väpnad strid i djungeln? Vi vet ingenting om hans innersta tankar och varför han gjorde som han gjorde. Det känns som att den mest intressanta tiden i Guevaras liv ligger någonstans emellan Dagbok från en motorcykel och Che – Argentinaren. Hoppas någon gör den filmen snart.
NNN till bägge filmerna.
Senaste kommentarer