Det gör ont, och tårarna kommer fortfarande utan förvarning när jag pratar om eller tänker på dig, även om jag har lärt mig att kontrollera gråten. Klart att jag kan skratta när jag pratar om allt knäppt du gjortde och jag kan fortfarande höra ditt skratt (precis som att du var här). Men ändå så gör det så jävla ont att tänka -att DU inte finns här längre, och att du heller aldrig kommer tillbaka. Det känns så onödigt, det finns så mycket som jag vill prata med dig om och visa dig, men det vet du nog.
I juni så var det FEM år sen du dog och idag är det din födelsedag.
Jag försöker att att inte bli så gråtig när jag tänker på dig, utan istället tänka på alla fina stunder och minnen.
Älskade Daddio ❤️ du är alltid i våra hjärtan och vi saknar dig!
1000 kramar min vän ❤️