Jag måste ju komma igång nu med träningen eftersom min ÄLSKADE pojkvän (helt ok att läsa älskade med ironi) har anmält mig till ”Tough Viking” (som är en HELT galen tävling på typ 1.5 mil, med vattenhinder och elchocker, isvakshinder etc etc) Alltså vem vill utsätta sig för elchocker frivilligt? Va va???
Jag har semester och idag regnar det.. jag tänker inte påstå att dessa två veckor blir till någon bootcamp då jag fortfarande är galet seg efter alla mina sjukdomar (sover som ett spädbarn, gärna 12 tim per natt).Men igår var det sol och jag var faktiskt ute och sprang en runda på fm och spelade tennis efter lunch. Men jag kan ju inte påstå att dessa två pass har gjort mig till någon extrem Viking.
Min pojkvän sprang räjset förra året och halkade på ett av hindren så att han ramlade på nacken, ambulanspersonal var där på två sekunder och satte på honom stödkrage och lade honom på en bår och körde till sjukan (vi trodde att han hade brutit nacken, och i några timmar var det minst sagt drama, men allt gick bra och efter lite sjukgymnastik mm så mår han bra.)
SÅ ni kanske förstår att jag inte jublar över detta. Men nu är jag alltså anmäld tillsammans med min kille och min kompis Jessica.
Jessica som tidigare har sprungit tjurruset 2 gånger och är därför väldigt rutinerad jämfört med mig (läs förrädare). Jag som inte har tränat alls på två månader (förutom igår) känner att jag kommer att dö om jag inte snarast börjar extremträna… Vilket känns väldigt långt borta…
Den här bilden har jag snott från Jessicas instagram det är en ”efter”bild från när hon sprang tjurruset… Ähhhh vet inte hur jag ska förhålla mig till detta.
Ni kan läsa Jessicas blogg här.
Jag kommer nog att dö men jag få en tajt stjärtis på köpet. Tack alla inblandade!