Jag vet att det kanske är lite töntigt, men när vi åkte på den första bilfärjan till Koh Lanta så kändes det lite som att komma hem. Dom tre månader vi spenderade i vardagsform på Koh Lanta för ett år sedan har liksom rotat sig i en del av mitt hjärta. Trött å jäkligt bidrar ju även till att känslorna har en tendens att svälla över. Som igår: Oscar har talat om sina vänner Arvid & Stina sedan vi reste från ön i december förra året. När vi landade i Bangkok sa han ”är vi i Thailand nu, får jag träffa Arvid och Stina??”. När vi till slut kom fram till ön och vårt hus stämde vi genast träff med våra vänner här nere så Oscar äntligen skulle få träffa sina kompisar. Att se Oscar springa ner på stranden, se sina vänner hundra meter bort, springer mot dem och ropar deras namn…På håll fick jag se hur Arvid och Stina hörde Oscars ropande och jag fick se hur dom sprang mot varandra i solnedgången. Ja, det var solnedgång, eller typ i alla fall. Vi fick träffa våra vänner och äta en fantastisk middag på stranden. Livet känns bra här nere, trots att ”infrastrukturen är ju inte riktigt bra här nere alltså” som är mannens försvarstal varje gång jag säger att vi ska sälja allt vi äger och flytta hit.
Ikväll är vi 17 stora och små personer som firar nyåret ihop. Champagnen byts ut mot iskall öl, möjligtvis en och annan drink med fulsprit. Och i vanlig ordning, som alltid på Koh Lanta leker barnen på stranden och njuter utan vinteroverall.
Ha ett fantastiskt nytt år så hörs vi 2015! Kramar / Jessica
Åååh, känner så väl igen känslan av att komma hem när man sitter där på bilfärjan. <3
Har också gjort en longstay på denna fantastiska ö, och längtar ständigt tillbaka!
Hej, vi ska till Lanta snart, vilket ställe är bäst att bo på med barn? //Anna
Åh ni kommer att ha det så underbart. Hälsa Thaimout från mig!