F*N… Nu är jag där… Jag har fasat för detta, känt att det har varit på väg, lyckats balansers, lyckats jonglera och
duckat, andats. Tagit ett djupt andetag till och klarat det iallafall.
Jag har ju nämnt tidigare att jag har haft ett galet år, och jag har hela tiden trott/sagt att nu i höst ska jag hinna träffa alla mina vänner och att livet ska bli så där lugnt och harmoniskt som jag skulle vilja och som jag behöver.
Men ändå sitter jag med en kalender som har minst 4-5 grejer inbokade varje dag, det blir ett fläng och ett pusslande som jag visserligen gillar men jag känner att det tar på krafterna, på mig som person.
Jag har börjat glömma grejer som jag har bokat in och lovat.
Igår satt jag hos min kompis Sofie och pratade om jobb och grejer och då insåg jag att jag att glömt en svin viktig grej idag och fick bubba om hela mitt schema. Detta gjorde jag tre gånger för att jag var så snurrig så jag sa fel tider till fel människor och fick sen avboka möten. Inatt var jag tvungen att gå upp ur sängen och skriva ett sms till min kära vän Emmi (som jag hade bokat in en lunch med och avbokat och flyttat…)har stått ut med alla mina avbokningar och alla mina ”nej tack tyvärr så kan jag inte komma” på ALLT som hon bjudit mig på det senaste, ja typ året. Gaaaahhh! Hon är en fantastisk vän!
Nu till det värsta! Jag missade att ringa en av mina bästa kompisar som fyllde år (jag är också hennes dotters gudmor) och hon är en av dem viktigaste personerna i mitt liv! Ovh jag glömmer ringa!
Den ångesten!!!!
Ja jag vet att hon inte kommer att tycka att det här är en biggie MEN för mig är det en stor grej. Jag glömmer aldrig sånt här.
Ångest!