Som sagt så åkte vi in onsdagskvällen den 16/5 för planerad igångsättning i vecka 37+0. Planen var att börja med en ballongkateter, som ska hjälpa livmodertappen att bli redo för en förlossning. Bara den processen kunde ta upp till 24h vilket kändes så otroligt segt. Därefter skulle man ta hål på fosterhinnorna, vänta in egna värkar eller få värkstimulerande dropp. Jag såg liksom inget slut på förlossningen. Men efter en CTG-mätning fick vi åka hem! BB var såpass fullt att de inte ville starta mig om någonting skulle hända och det inte fanns tillräckligt med personal…
Vi åkte bara hem och la oss, jag kunde inte sova på hela natten då jag bara väntade in ett samtal från förlossningen.
Torsdagsmorgon vaknar jag tidigt och spänd inför att få åka in igen. De skulle ringa oss runt 09. så vi passade på att gå ut och äta frukostbuffé. Klockan tickade på utan något samtal… Mitt dåliga tålamod började ta över så tillslut ringde jag in till förlossningen och frågade hur det gick.
-“Har du väntat på samtal från oss? Ni är jättevälkomna in!” 🙂 Men va?! Hade de glömt oss? Hur som helst så packade vi ihop oss på nytt och åkte in! Den här gången kan de inte skicka hem oss igen tänkte vi.
13:00 Ny CTG-mätning samt blodtryck osv…
14:15 Undersökning av livmodern för att se hur mogen/omogen den var för eventuell ballongkateter. ÖPPEN 3CM !? Jag, Rickard och barnmorskan blev nog alla lika förvånade haha. Ballongen var inte längre något alternativ utan istället diskuterades om vi skulle ta hål på fosterhinnorna.
Här var jag alldeles skakig av förväntan, jag skulle slippa en igångsättning vilket jag önskat!
14:45 Här tog vi hål på tvilling 1 (Lorins) fosterhinna.
Nu var det bara att vänta, skulle ge det c:a 2-3h att få egna värkar innan värkstimulerande dropp. Vi spelade UNO och lyssnade på musik. Jag stod upp heela tiden för att trigga igång något. Tillslut hade jag regelbundna värkar på c:a 3 minuter. Det gick så fort från att knappt känna dom till att jag faktiskt behövde ta stöd av något.
17:30 Gjordes ny CTG-mätning och träffade förlossningsläkaren som berättade att mina värden inte var så bra (vilket var på grund av havandeskapsförgiftning men det visste jag inte då). Vi diskuterade bedövning och att epidural kanske inte var något alternativ då man inte fick riskera att börja blöda så nära ryggmärgen med mina blodvärden.
18:30 Ny undersökning och 5cm öppen! Här bestämmer de sig att vi skippar värkstimulerande dropp också! Jag är så nöjd över att kroppen skött det själv, och nu börjar det göra ont!
19:00 Någonstans nu träffade jag min bästa vän genom livet, lustgasen!
20:50 Här var jag så långt borta i min lustgas att jag blev så glad när jag kom tillbaka och såg Rickard haha, trodde aldrig jag skulle komma tillbaka till min verklighet igen, Den känslan/drömmen går aldrig att förklara men det var en underbar känsla. Mina värden var tillräckligt bra för att få epidural här!
21:30 Personalbyte och öppen 6cm, och Lorins huvud hade kommit längre ner. Nu började jag känna av “bajsa på mig känslan“. Fram tills nu gick öppningsskedet relativt fort. Jag kände mig ändå hyfsat pigg och fräsch nu. Vi andades, lyssnade på musik och försökte vila.
23:00 Öppen 7cm
00:30 Öppen 8cm
02:00 Fortfarande bara 8cm öppen. Bytte ställning till på knä lutad upp mot sänggaveln för att hjälpa Lorin att komma längre ner.
03:30 Det gjorde susen! Öppen 9, nästan 10 cm. La mig ner igen och vilade…
04:10 Äntligen 10cm öppen! Från att jag var inställd på att bara ballongkatetern skulle ta upp mot ett dygn till att jag faktiskt var redo att föda?!? Här kämpade jag med att få ner Lorin men hon åkte ju tillbaka hela tiden vilket gjorde mig något frustrerad haha.
Jag vill minnas (tack bedövningen) att krystandet i sig inte gjorde så ont men sen kom det! THE RING OF FIRE, HELVETTE! Här var nog första gången jag skrek ifrån, mest blev jag sur. Kändes som tortyr att behöva flåsa istället för att få krysta ut henne. De längsta sekunderna i mitt liv.
Här var det totalt 11 personer i rummet, allt från barnmorskor, undersköterskor, förlossningsläkare och barnläkare. Tittade upp mitt i allt och kommenterade något med “helvette vad många ni blev” haha!
06:27 Föddes hon. Vår alldeles egna dotter. Jag bara väntade på skriket och kände sån tacksamhet direkt. Att se Rickard bredvid mig sitta och hålla om Lorin gjorde mig alldeles blödig.
Folk satt på sidan av sängen och höll fast tvilling 2 (Leoni) så hon inte skulle vända sig nu när det blev så mycket plats i livmodern helt plötsligt. De kollade med ultraljud hur hon låg. Här blev det tydligen lite stressigt då hon låg rätt högt upp fortfarande. De frågade om de skulle sätta elektroder på hennes huvud för att ha koll på pulsen men då hör jag hur förlossningsläkaren bara höjer rösten “Nej! hon ska ut, nu tar du i!”
Den meningen fick mig så sjukt peppad och det var bara att trycka!
06:44 föddes vår andra dotter, Leoni! Hon blev lite tagen av allting, skriket kom inte lika fort som Lorins och jag började bli orolig. Alla sa att det var lugnt med henne, men barnläkare tog henne till ett annat rum och Rickard med Lorin i famnen följde efter.
De kom tillbaka rätt fort och jag bröt ihop totalt när jag fick se båda mina tjejer. Dom var så fruktansvärt söta direkt!!
“Sjukt” får sammanfatta hela förlossningen. Jag är världens lyckligaste! Vi åkte hem från BB i onsdags och idag är de 1 vecka! 🙂 Det är så mysigt att vara hemma och lära känna varandra, hitta rutiner som passar och bara lukta på dom.
