Vi vaknade upp till ett regnigt Östersund. Efter frukost öste verkligen regnet ner. Men det stoppade inte barnen från att vilja gå ut. Efter några nej kände jag att det var lika bra att gå ut, för att stilla eventuella understimulerade barn. Vi pälsade på oss regnkläder och stövlar och tog cyklarna till den stora lekparken.
Väl där lekte barnen inledningsvis bra. Då kände jag att jag saknade en kompis. Jag stod där som en ensam varg och tittade på barnen. Tiden hade gått så mycket fortare om jag hade en vuxenkompis att småsurra med under tiden. Då kom jag på att även vuxna behöver ha en kompis i lekparken.
Läxan jag har lärt mig är att alltid fråga någon annan om de också ska med till lekparken. Jag tror dock att alla andra barn förstod att det var för tråkigt väder idag. Det var nämligen bara vi ute.
