Stundtals består vår vardag av att passa massa tider. I och med att Emils medicin inte fungerat fullt ut får vi testa nya. Innan han får testa en ny måste han ta blodprov för att se levervärden. Då får vi en tid för blodprov och en ny tid till läkaren därefter. Det innebär väldigt mycket tider att hålla reda på och tider att passa in.
Detta är så viktigt för oss så vi flyttar aldrig tiderna vi får. Allt annat får lösa sig. Tiderna vi får på sjukhuset är viktigast. Annars kanske man kan flytta tandläkartider eller BVC-besök så det passar almanackan lite bättre, men det gör vi inte med sjukhusbesöken. Därför späds det dåliga samvetet på lite extra när man också försummar jobb för att gå till läkaren. Även om jag inte skulle tumma på det så finns det dåliga samvetet där ändå som en djävul på axeln.
Jag hoppas verkligen att nästa medicin ska hjälpa Emil att bli anfallsfri. Det skulle lugna mammahjärtat, magen, samvetet och almanackan. Främst skulle min stora superhjälte så lite lugn och normalitet i vardagen också. Det är han värd.
