När jag var gravid fick jag många gånger höra ”passa på att sov nu, när bebisen kommer får du inte sova mycket”. Jag var mentalt förberedd på lite sömn. Jag var liksom helt inne på att jag inte skulle få sova, men när Emil väl kom, fick jag ändå en käftsmäll. Det går inte att förbereda sig på något som man ALDRIG varit med om. Det går inte att förbereda sig på något som är så jobbigt när man väl är upp i det.
Jag inser att jag också säger samma sak till de gravida jag möter. Jag vill på något sätt att de ska förstå och förbereda sig på lite sömn, även om jag vet att det aldrig går att riktigt förbereda sig på det.
Nu är jag i nästa fas. Jag har haft många vänner och bekanta med barn, runtomkring mig. Jag har sett deras 6-åringar och känt att jag varit glad att den fasen inte kommit än. Men…… nu är den här. Trots att jag har sett en sexårings beteende och har mentalt förberett mig på att fasen kommer att komma, så har jag nu fått en käftsmäll.
Jag har läst och läst och återigen läst så mycket om sexåringars beteende och varför de får de utbrott som de får, men det hjälper inte. Det är tufft ändå. Trots att jag vet att fasen är övergående så är utbrotten så jobbiga att hantera. Hela familjen dräneras på energi. Finns det något man kan göra för att fasen ska gå över snabbare? Eller är det bara att vänta ut, håll i, håll ut?
