I veckan satt vi och pratade på jobbet några kollegor. De frågade hur ofta Andreas hade träningar. När jag sa att han hade träning måndag-torsdag kom den direkta motfrågan ”lägger han aldrig barnen?” Nej det gör han inte måndag till torsdag och jag har inte riktigt tänkt på det. Jag har på något sätt gått in i en bubbla och kört på. Jag har som fått hitta ett sätt att få det att fungera. Precis som skidåkarna går in i sin mästerskapsbubbla har jag också gått in i en fotbollsänka-bubbla.
Det är först när jag zoomar ut bilden som jag ser all tid jag är ensam med barnen. En klapp på axeln för mig att jag får det att fungera.
Det är inte bara jag som ofta är ensam med barnen. Hatten av för alla som har en respektive som jobbar borta i perioder. Det måste också vara tufft. Jag tror dock att det är viktigt att zooma ut bilden och se vad man gör. Det blir ofta lätt att fastna i tankar om det jag inte hunnit eller borde göra, i stället för att se va shah faktiskt åstadkommer.
Det är inte alltid det är så här glada miner kan jag säga.
