Igår postade jag ett inlägg på Instagram där jag skrev att jag ville spola fram tiden. Jag var inne på det i gårdagens inlägg också. Om jag ska vara ärlig så tycker jag att det är jobbigt att alltid passa och vakta Love. Emil har kommit upp i den åldern där han är mer självgående, det är så skönt.
Livet just nu är uppdelat i tider kring Love. Dagen är uppdelad i före elva och efter två. Klockan elva är det lunch och sedan sovdags till kl 14. Innan och efter dessa tider går livet ut på att passa, hjälpa och övervaka.
Jag visste inte hur inlägget skulle tas emot. Jag var beredd på att bli lynchad och bli kallad världens sämsta mamma. En mamma som inte uppskattar tiden och som inte bli ledsen av tanken att ”denna tid kommer aldrig igen”. Jag tycker ärlig att det känns skönt att denna tid inte kommer igen.
Men reaktionerna bliäev inte som jag var beredd på. Det var så mycket igenkänningsfaktor hos andra. Det var så skönt att se att jag inte var ensam om att uppleva detta. Jag tror att flera säkert också känner så men inte säger det. Det är ju lite tabu att inte uppskatta allt hela tiden.
Jag ser fram emot att barnen blir mer självgående. Det viktigaste av allt är att jag inte tänker ha dåligt samvete för att jag känner så.
