När gymnasieskolan för 1,5 år sedan gick över helt och delvis på distans tog jag nog inte ut en enda vab-dag. Jag såg helt plötsligt möjligheten att kombinera jobb och vab och på så sätt slippa en sämre lön, på grund av vab. I början tyckte jag att det var bra, i alla fall ekonomiskt bra. Dock kände jag nog mer igen de mindre behagliga sidorna när jag tänker efter. Jag minns att jag skrev ett inlägg om vobbens baksidor. För jag kan nog inte tänka mig något annat än ekonomisk vinning när jag tänker på att vobba.
Jag fick aldrig till riktigt mycket eller bra jobb när jag vobbade. Jag var heller ingen rolig mamma som tittade i datorn titt som tätt hela dagen, eller som satt fast i möten så skärmtiden flödade för barnen.
Nu när gymnasieskolan är tillbaka och kör enbart på plats så blir det klassisk vab för mig, och jag kan inte vara mer nöjd över upplägget. När lönen kommer, kommer den vara aningen lägre. Men jag slipper stress och press att inte vara tillräcklig. Varför vobbar vi för? När jag provat båda sidor kan jag bara argumentera för den ena sidan. Sluta vobba! Vi stressar nog mycket som det redan är.
