Jag minns tillbaka till tiden mellan 20-25 då fylleångesten var ett faktum. Det var absolut inte så att jag hade ångest efter varje gång jag festat, men under den perioden kunde fylleångesten komma efter en utekväll.
Jag har sedan ganska många år tillbaka, knappt druckit någon alkohol. Inte ens när jag ska festa till det. Den stora anledningen har varit att jag blir så fruktansvärt bakis att fyllan kvällen innan aldrig är värt det. Med bakis menar jag att huvudet sprängs och att jag ligger och kräks halva dagen. Det är nästan så illa att jag måste ligga stilla i ett mörkt rum en hel dag.
Med den bakfyllan så har jag druckit väldigt lite de senaste åren, och med lite alkohol så har fylleångesten också hållit sig borta. Jag har älskat det. När andra är bakis och har lite ångest så har jag kanske inte studsat dagen efter, men i alla fall inte kommit med hängande huvud.
Men……. I fredags var jag och Andreas på fotbollsgalan. Jag ska absolut inte säga att jag var dyngrak, men kanske lite mer påverkad än vad jag varit de senaste åren. Jag hade en jätterolig kväll och jag gjorde inte bort mig, men ändå kom ett litet uns av fylleångest efteråt. Vilken hemsk eftersmak av en annars trevlig kväll.
Finns det något kemiskt i en fylleångest? Eller är det bara olika personer som tål alkohol och dess biverkningar bättre eller sämre? Frågan är om jag ska omfamna denna ångest och påminna mig själv om den nästa gång jag blir lite rund under fötterna, eller ska jag bara försöka strunta i ångesten? Oftast är det ändå bara hjärnspöken.
Detta är den enda bild som finns på mig och Andreas från gårdagens gala. Andreas i profil och jag bakifrån. Men kul hade vi.
