Jag har märkt en grej. Ju mer Andreas är borta, desto mer mammiga blir barnen. I början tyckte jag att de nästan drog sig mer till Andreas då han var hemma, men nu spelar det ingen roll om Andreas är hemma eller inte, det är bara mamma som gäller. Det är mamma som ska hjälpa, mamma som ska lägga och mamma som ska vara med. Jag får hela tiden styra bollen till Andreas när han är hemma, men då kan det ibland med gråt och tandagnissel då de inte vill att Andreas ska hjälpa.
Jag lyssnade på en podd för flera år sedan som poängterade närvaro som viktigt hos barn. Även om den vuxna inte leker konstant med barnen, utan bara är runt barnet, så blir barnet tryggt. Det kan handla om att jag som mamma är hemma och viker tvätt, så är jag hemma och barnen känner av det.
Detta har jag funderat på nu när barnen blivit väldigt mammiga. Jag är ju alltid där.
