På väg hem från jobbet idag blev jag omkörd av en ambulans med blåljus och sirener. Direkt for mina tankar tillbaka på den dagen för ett år och tre dagar sedan, när Emil fick sitt första anfall. Jag undrade om ambulansen körde lika fort den gången. Jag vet att det tog strax över 3 minuter för ambulansen att komma till oss. Det slog mig då hur snabbt det gick, även om själva händelseförloppet kändes som en evighet. Då, för ett år sedan, visste vi inte att det var ett epilepsianfall. Då trodde vi det värsta. Sedan dess har mycket hänt. Fyra mediciner och åtskilliga kramper senare är vi i nuläget i hamn, men allt kan hända och allt kan ändras, peppar peppar.
