Idag ringde Emils epilepsisjuksköterska. Hon ringde för att berätta att Emils senaste sömnEEG såg bra ut. Det var det bästa EEG han haft. Det var fem veckor sedan Emil hade en anfall senast. Mens det inräknat och med resultatet från det senaste EEG kan man nu räkna Emil som anfallsfri. Vi har kämpat, eller rättare sagt, Emil har kämpat i nio månader för att komma hit. Det första anfallet kom i september och nu är vi inne i juni. Dessutom såg koncentrationsprovet också bra ut så skulle något hände finns marginaler i medicinen.
Jag måste nypa mig i armen. Händer verkligen detta? Är det så att vi efter nio månader är anfallsfria? Peppar, peppar. Jag vågar nästan inte ens skriva det. Varje gång vi nått framgång har vi kastats tillbaka igen. Men nu verkar vi vara där. Jag ska bara njuta av nuet nu. Njuta av medvinden och att Emil, min superhjälte, är på en bra plats i sin epilepsi.
