Jag har varit ensam med barnen i helgen. Andreas skulle iväg med några kompisar för att titta på Elitloppet och festa. Det slog mig idag att de som är separerade med två små barn gör det väldigt bra. Ofta tycker jag att fokuset ibland ligger på att separerade par får en veckas egentid. Men de har också en vecka helt själv med barnen. Det är tufft. Även om de får vila en vecka så fylls säkerligen den veckan med massor av längtan efter barnen också.
Allt flöt på under helgen, förutom ett bryt som jag fick på Emil precis innan läggning. När jag blev arg på Emil så ropade han ”pappa, pappa”. Jag vet att han ropar efter pappa för att jag är den dumma. Jag tog inte åt mig av hans rop på Andreas då jag själv kände att jag gärna hade haft avlastning nära till hands. Men det slog mig då vad ont det ska göra i föräldrahjärtat när barnet ropar efter den andra föräldern när man är separerad. Speciellt när man kanske är arg. För egentligen har man längtat efter sitt barn i en hel vecka, och när man blir arg, ropar de efter den andra föräldern. Det måste göra ont. För man vill inte vara elak som förälder, men ibland rinner bägaren över.
Alla ni separerade föräldrar gör det väldigt bra. All eloge till er. Ni gör det bra både när ni är ensam med barnen och när ni ensam längtar efter dem varannan vecka.
