Jag jobbar precis bredvid sjukhuset. Idag skulle jag dit på en gynekologisk koll, eller nej, syftet var att ta bort ett födelsemärke men jag gjorde en gynekologisk koll samtidigt. Det första som möter mig är två elever som sitter i vänthallen direkt i entrén. Elever är inte det man vill möta när man är på sjukhuset. Eftersom jag är väl bevandrad i detta sjukhus efter alla turer med Emil gick jag en omväg för att ta mig dit jag skulle, som för övrigt är direkt efter entrén.
Efter jag hade varit på undersökningen så ser jag en bekant i korridoren. Han är läkare, men jag kände inte direkt för att träffa någon jag känner eller kanske ännu mindre, någon jag är bekant med. Jag låtsades som att jag inte såg honom och sprang därifrån. Detta är det negativa med att bo i en liten stad. Risken att man ska stöta på någon man känner när man inte vill det, är ganska stor.
Vad säger man till någon bekant som man möter i korridoren efter ett besök hos gynekologen? ”Jaha är det bra med dig?” ”Vad gör du här då?” Alltså det blir ju bara konstigt. Nej, tur att jag sprang därifrån, jag hade inte kunnat bete mig i så stela situationer.
