Jag fick ett så fint Mail idag. Det var en person som hade lyssnat på podden jag var med i för några månader sedan. Jag blev så glad. Denna person hade tagit sig tiden att skriva ett Mail med fina ord. Bara tanken på det gör mig glad. För er som inte lyssnat på avsnittet så går det att lyssna här.
Jag tänkte tillbaka på det jag sa i podden. Jag pratade om att vi inte visste om vi skulle kunna cykla i sommar och att jag gick upp på nätterna för att se om Emil andades. Det som har förändrats sedan avsnittet spelades in är att vi nu kan cykla. De små anfallen Emil fick ca 30 gånger varje dag är över. Jag går inte heller upp varje natt för att se om Emil andas. Det är av det enkla anledningen att jag och Emil nu samsover. Vi har flyttat ner i gästrummet och sover i den sängen. Vi har valt att göra så för att Emil nu gått från att få minianfall på någon sekund till kramper på nätterna/tidig morgon. Därför sover jag med Emil så jag kan vakna när han krampar.
När andra familjer skolar deras barn att sova i egen säng från det att de är bebisar, får vi istället gå tillbaka och samsova. Emil fyller fem år i sommar. Jag kan just nu inte se att han kommer att sova i egen säng än på några månader. Han måste vara anfallsfri minst någon månad eller mer innan jag vågar släppa honom i egen säng igen.
Det som alltså är självklart för många andra familjer är inte lika självklart för oss.
