Emil fick en kramp imorse. Målet att han ska vara anfallsfri känns just nu flera mil bort. Krampen gick över av sig själv och Emil somnade om direkt efteråt. Jag kunde däremot inte somna om. Jag låg vaken från kl 05.
Jag pratade med min kompis Rune idag. Efter att ha pratat om Emils resa som ännu inte är i mål så frågade hon om jag fortfarande gick och fick samtalsstöd. Jag kände efter förra gången att jag nog var klar men det var innan Emils stora kramper satte igång. När vi låg inne efter Emils stora kramp kom kuratorn förbi och hon såg nog direkt att det behövdes något mer samtal innan jag var klar.
Efter Emils kramp imorse ringde jag till epilepsisköterskan för att informera. När hon sedan ringde upp lite senare frågade hon om jag fortfarande gick och fick samtalsstöd. Hon frågade också om hon skulle ligga på om en ny tid snart.
Jag vet inte om det var något med min röst idag eller om de bara kände att denna tjej behöver nog stöd. Jag känner mig ändå ganska stark. Tyvärr är det så att jag nog har blivit luttrad av kramperna. Det tyngsta är att vi inte är i mål, att Emil inte är anfallsfri. Epilepsianfallen klarar jag av. Jag har ändå sett mitt barn krampa över 10 gånger. Det är helt sjukt ändå. Emil ligger och krampar och hela han är okontaktbar och jag har blivit van. Ska det ens kunna bli en vana?
