Det som började så bra. När vi var hos läkaren igår sa både jag och läkaren att det var en så positiv utveckling på slutet. Ingen kramp på en vecka. Men det är ju så man aldrig ska säga. När man ropar hej så kommer bakslaget, och vilket bakslag sedan.
Emils första kramp kom kl 20:30. Jag tyckte jag hörde att Emil krampade i monitorn. Jag sprang till sovrummet och ser att det är precis det han gör. Krampen varade i ca 1,5 minut och Emil somnade om sedan. Efter den krampen ville jag lägga mig bredvid Emil för att vara beredd om en ny kramp skulle komma. Det var precis det som hände, inte bara en gång utan tre. Kramperna kom kl 23, 03 och kl 06. De höll alla på i ca 1,5 minut.
Idag var det tungt psykiskt. Som jag sagt tidigare så känns det som att vi tar ett steg fram men slängs sedan tillbaka 320 steg. Det är som att vara tillbaka på ruta ett. Vi stegrade medicinen idag och jag hoppas verkligen på en bättring.
Ikväll chansar jag inte. Jag lägger mig tidigt tillsammans med Emil. Får han en kramp så vill jag vara där direkt.
