Jag fick mig en rejäl tankeställare häromdagen. Det var en mörkhyad person som sa till mig ”du är inte i en utsatt grupp så du förstår inte det här”. Vi pratade om rasism och om hur vi tycker att samhället är. När personen sa så till mig tänkte jag att hon har helt rätt. Jag tror att man kan bli blind för vissa saker när man själv är i majoritet. Jag tror inte att man ser och hör saker på samma sätt.
Idag pratade jag med några andra personer om hbtq. En person sa att denne var så förbannad över mycket kring detta, många orättvisor och hur många kan ha en sådan gammaldags syn på hbtq. Jag sa då att jag säkert var blind för vissa saker då jag även där tillhör majoritet eller inte en utsatt grupp. Jag tillhör normen så att säga. Då sa en annan att ”det är som att vita män tycker att feminismen gått för långt”. Då slog det mig att jag där tillhör den utsatta gruppen. Jag är kvinna och kvinnor har setts som det svagare könet. Det är något jag ser och hör. Ojämlikhet stör mig. Jag är feminist ut i fingerspetsarna. Jag vill ha ett jämlikt samhälle och nej, vi är definitivt inte där än.
Så det är nog så. Tillhör du normen och majoriteten, så är du nog lite blind för kommentarer och orättvisor. Men när du hamnat i minoritet eller i en utsatt grupp, då är orättvisorna tydliga. Då ser du dem överallt.
Detta är viktigt att ta med sig. Det var viktigt att jag själv fick upp ögonen för detta.
