Vi hade igår förberett oss för att Emil skulle få ytterligare en kramp på natten, precis som han fått tre av de senaste fem nätterna. Jag och Emil sov nere i gästrummet och Andreas och Love sov uppe. När klockan var 05:33 fick Emil krampen som vi väntat på, men denna gång var den större än någonsin förut. När klockan på timern började att ticka mot 2,30 blev jag nervös. Jag skrek till Andreas att vi skulle behöva ge Stesolid (akutmedicin). Klockan tickade över tre minuter och vi fick ge Stesolid. När krampen inte gett med sig efter fyra minuter ringde vi 112. Efter 6,30 gick krampen över och Emil var helt tagen.
När ambulansen kom sov Emil som klubbad. Han sov som klubbad fram till kl 10:45. Sedan vaknade han upp och återgick sakta men säkert tillbaka till den person han är.
Nu börjar resan med mediciner igen. Nu ska medicinen som nyss fasas ut, fasas in igen. Vi har tid hos läkaren på måndag och det känns som vi tagit 527 steg tillbaka. Vi som såg ljuset och kände att vi var på väg mot något bra. Under den senaste veckan har epilepsin bara blivit värre och värre. Från ingen kramp till korta kramper till där vi är nu, en stor kramp, akutmedicin och ambulansfärd. De säger att en frisk person önskar sig massor, med en sjuk bara önskar att vara frisk. Så känner jag nu, jag önskar inget hellre än att Emil ska få fungerande medicin och få vara krampfri.
