Nu är vi inne i en never ending story. Det som vi trodde var en kramp och kanske inget mer, har nu visat sig vara mer regel än undantag. Emil krampade inatt igen, eller denna gång tidig, tidig morgon. Det har blivit en vana att vakna av kramp, lägga honom på sidan, slå på tidtagning, vänta ut och sedan försöka somna om. Imorse kunde jag inte somna om. Emil krampade kl 05:00 och sedan låg jag och vilade. Jag blundade men somnade aldrig. Det tar ett tag för min kropp att lugna sig, även om jag inte känner ett adrenalin på samma sätt som vid de första kramperna. Det blir ändå ett slags påslag av fokus.
De röda dagarna och bristen på svar från epilepsisköterskan gör inte saken bättre. Vi har många frågor som vi just nu inte får svar på, men jag förstår att vi inte är prioriterade hos vården i dagsläget. Kramperna är ändå enligt vården ”små”, även om de för oss är stora.
Idag märktes det att Emil var tagen av krampen. Han orkar inte lika mycket som vanligt. Det märks så tydligt på hans humör.
