Inatt, eller säger man kanske morgon när klockan är 04:45, så vaknade jag av att Emil fick ett epilepsianfall. Han låg bredvid mig i sängen när det hände. Han har inte fått ett stort krampanfall sedan i oktober. Jag är förvånad över hur lugn jag var i stunden. Emil låg redan på sidan och hade huvudet på kudden så han låg redan rätt. Jag tog fram telefonen för att ta tid på krampen. När krampen nästan hade lagt sig kom jag på att jag kanske skulle ropa till Andreas för att han skulle vilja veta vad som händer. När Andreas väl vaknar till och kommer upp är krampen redan över och Emil har somnat om. Totalt varade krampen i 1,5 minut. Akutmedicinen behöver endast användas om krampen är över 3 minuter så den behövdes inte, vilket var skönt.
Väl efter krampen så kom reaktionen. Jag blev inte orolig eller rädd för krampen i sig utan jag blev mest ledsen att medicinerna inte fungerar. Idag har jag känt att musten gick ur mig. Vi som trodde att vi snart var i mål och Emil har varit anfallsfri i nästan en vecka. De små anfallen vi kämpat med i sex månader har äntligen försvunnit och då kommer istället en stor kramp. Snälla kan vi inte bara få slippa dessa kramper? Kan inte Emil få vara anfallsfri?
Jag som precis börjat sova bättre på nätterna behövde inte detta. Jag har tidigare vaknat på nätterna för att se om Emil andas, hur kommer det bli nu? Massor av tankar blandas i huvudet.
