Idag var jag och Andreas iväg och ritade kök på El-giganten. Det kändes som ett steg närmare ett nytt kök. Ett kök vi sparat till i 1,5år. Men när vi väl ritade köket och räknade på vad det skulle kosta så blev jag så ledsen. Jag som kände att vi snart var i hamn fick mig en kalldusch.
Beräkningen på stenskiva som bänkskiva som vi ville ha gör att vi inte kan göra köket förrän om ett år. Det är alltså ett års sparande kvar för att göra det köket. Men ska vi istället ha laminatskiva så kan vi göra köket under hösten i alla fall. Jag håller just nu på att få med Andreas på planen att ha laminatskiva. Bara tanken på att vänta ETT ÅR till att göra köket gör mig ledsen. Det var ju så nära kände jag.
Jag har förut funderat på hur många har råd med allt. Många bor i superrenoverade hus, de kör fina bilar och åker på resor. Hur har de råd? Är allt bara lån eller har de sparat ihop till allt?
Jag vet att vi inte har så mycket lån om man tänker på värdet på huset, men att låna upp för att renovera går helt emot den person jag är. Så länge du står i skuld är du aldrig fri. Mitt önsketänkande är att vara skuldfri, så att dra på mig mer lån finns liksom inte. Samtidigt som ett nytt kök skulle öka trivsel i hemmet enormt.
Hur tänker folk? Mer i lån men ett mer renoverat hem? Eller kök från 1974 men mindre i lån.