När jag var hos kuratorns senast så presenterade hon något som hette omvårdnadsbidrag. Det gick ut på att man kunde gå ner i tid för att ta hand om sitt barn. Då kunde man få pengar för att kompensera upp. Jag tyckte det lät jättebra för de som behöver och vill, men när hon föreslog att jag eventuellt skulle söka det fick jag lite svårt att andas. Det var som att någon tryckte mig hårt på bröstet så jag knappt fick luft.
Jag älskar mina barn men vi behöver också tid ifrån varandra. Jag vill inte gå ner i tid. Jag vill inte hämta tidigare på förskolan.
Skulle det behövas för Emils epilepsi skulle jag självklart göra det. Men nu behövs det inte.
Nu är vabruari här och vi kommer att vara hemma med två snoriga killar hela veckan. Bara det gör att man har lite svårt att andas. Undra om det finns fler som tänker som jag gör. Eller är man en dålig förälder som faktiskt vill jobba 100%?
