Idag är det världsepilepsidagen. Det har uppdaterats mycket i gruppen jag är med i. Det är så fint att se hur andra kämpar med en vardag som är så självklar för så många andra. Det är också fint att se att många kan vara anfallsfria i flera år.
Jag skrev på Instagram att jag ville ge en eloge till alla familjer som sliter därute. Jag glömde någonstans bort att vi också är en sådan familj. Vi ska också få allt att få ihop. Mediciner har trappats upp och trappats ut och tider ska passas.
En eloge till min lilla kille som är det riktiga superhjälten. Men en eloge också till oss runtomkring som försöker det bästa vi kan med att allt ska vara så bra som möjligt.
Jag längtar till den dagen jag kan säga att Emil varit anfallsfri mer än ett år. Men vi kan börja smått. Vi kan börja med en dag.
