Idag när vi träffade Emils läkare för att prata om medicineringen frågade läkaren hur vi klarade av situationen. Hon frågade återigen om vi behövde någon att prata med. Då bröt jag ihop och tog jag mod till mig och sa att jag gärna pratade med någon. Det var så läskigt men ändå så skönt på något sätt. När hon frågade hur jag mådde var det som om frågan borrade igenom muren jag byggt upp. Det var som om hon såg att jag behövde prata med någon och därför frågade ytterligare en gång, jag sa ju nej förra gången. Det var som om hon såg att mitt hjärta behövde lätta på alla skuldkänslor jag känner.
Det var läskigt men som sagt också väldigt skönt. Stoltheten kommer inte göra att jag mår bättre. Däremot kommer den svaga i mig göra att jag kan bygga upp mig till en starkare person.
